Så fick jag lite nog. Jobbet och mycket som hände där började krypa in i min fritid. Det är meningen att fritiden ska vara tid för avkoppling och återhämtning men för ett tag sedan började jag ha jobbet på besök även i drömmarna och då inte alltid i positiva upplevelser.
Det är en sak att drömma om det som blir mycket och snurrigt för att det är nytt, något helt annat att i drömmen våndas och ha hjärtklappning på grund av en massa orättvisor.
När jag först börjar märka av det försöker jag såklart hitta olika lösningar, jag gillar ju mitt jobb. Jag lägger fram tankar och idéer för chefen, han bollar tillbaka och det känns ganska bra, jag anstränger mig lite till och livet rullar på.
Sedan fick vi nya chefer. Ibland undrar jag hur de blir tillsatta, om det bara råkar vara deras "tur" att få en sådan tjänst eller om det helt enkelt inte fanns lämpligare sökande. Nåväl, nu börjar det bli ett påhäng det här med att jobbet tränger sig in i min fritid, jag letar aktivare efter lösningar inom jobbet: andra aretsuppgifter, nya uppdrag, något sätt att komma ur orättviseburen jag verkar ha hamnat i.
Ett sista försök att prata med en chef men där släcks allt hopp om förändring.
Plötsligt öppnade sig en lösning. Jag fick för mig att söka en tjänst på ett annat företag, samma sorts jobb men i ny miljö. Och hoppsan så fort det gick! Jag satt och knåpade ihop ett personligt brev en sen tisdagskväll och på förmiddagen nästa dag ringer telefonen. Efter ett kortare samtal har jag en telefonintervju bokad till dagen efter och på eftermiddagen samma dag ringer det igen. De tyckte det var lika bra att boka in ett möte med anställande chef direkt...
Jag tackade ja när jag fick erbjudande om att ta tjänsten, det fanns liksom ingen ljusning på det gamla stället. Det spelar ingen roll hur gulliga kunder man får träffa eller hur roliga bilar det rullar in i hallen...
...när klumpen redan sitter där och skaver. Då är det bättre att byta tåg och hoppas på att det nya styr mot en jämlikare värld.
Och så här efter två veckor på nya jobbet känns det faktiskt så. Det är så mycket som spelar in i hur man trivs på jobbet och på min nya arbetsplats råder det en sorts lugn även när det är full kaos om ni förstår? Än så länge är förstås allting nytt och jag känner mig smått förvirrad mellan varven, ännu kan jag inte riktigt alla rutiner på stationen och kassasystemet är rena djungeln... men som vanligt har jag väl glömt det om några månader när allt sitter i ryggraden igen.
Så nu tar jag tillvara på de nya möjligheterna
