Jorå, det går an..

 Signe och jag har tillbringat många timmar tillsammans i soffan den här sommaren. Det har varit fint med sällskap och hon verkar känna på sig när jag behöver bli ompysslad lite extra. Så fort jag har varit lite extra hängig har hon gjort sitt bästa för att smitta av sig med lite välmående. 

Mellan alla sjukhusbesök har jag hasat mig fram på promenader eller suttit i min kära garngunga

De dagar jag har varit lite extra pigg har jag tagit i från tårna och sprungit efter gräsklipparen så gott jag kunnat. En inte helt lätt uppgift då den rullar ganska snabbt på drivningen och så himmelens snabb har inte jag varit. Försökte klippa utan att starta drivningen men det var på tok för trögt i stället så jag har hängt efter och försökt hålla emot. Säkert en rolig syn...

Plötsligt en dag kände jag mig lite lätt i benen och tog på mig joggingskorna istället för de vanliga med stålhätta när det var dags för promenad. Ta mig tusan om det inte gick att jogga några steg ibland! Jippi! Åh så bra jag mådde. Jag sög i mig luft och endorfiner som om jag varit på svältgränsen och nu hängde livet på att jag fick känna lite puls i kroppen. Nu finns det hopp om framtiden!

Så kom då dagen när det var dags att börja jobba igen. Nästan åtta veckor hade jag varit hemma. Det gick väl bra, bilarna avlöste varandra och dagarna rusade på. Helt slut på kvällarna men det var väl liksom väntat. Samtidigt var det roligt att börja jobba igen. 

Så var det dags igen... Helt plötsligt en dag var det som att gå in i en vägg. Bokstavligt talat. Jag kunde knappt sätta den ena foten framför den andra, det var bara pannbenet som såg till att jag förflyttade mig alls. Fick finna mig i ett besök på akutavdelningen där de fann lite vätska i ena lungan i övrigt var alla värden så himla bra. Alltså, visst är det bra att allt är bra men det känns som att jag på nåt vis är inbillningssjuk när jag mår så tusans dåligt. Hem igen och boka ny tid på vårdcentralen. Besök örton och läkare nummer örton. 

Får ändå ge honom att han verkligen slog knut på sina egna tankar för att komma på något nytt till varför jag har tungt med andningen och det svid-bränner i luftrören så fort jag minskar på medicinen. ALLA värden är kalasbra; syresättning, CRP, spirometrin... ALLT. Öka medicinen igen, i med lite mer kortison och lycka till. Samma visa om igen när det åter var dags att minska medicinen...

Fast den här gången blev det en ny spirometri när jag inte var fullmedicinerad. Helt plötsligt visade det en minskad lungvolym och utandningskurvan var mycket kortare. Fick en ny kompis med mig hem

Glad i hågen tog jag en kvällsdos och sov så himla gott hela natten. Morgonen efter ringde klockan som vanligt 04.20 och jag klev upp och kokade mina frukostägg. Jag satte mig till bords tog morgondosen och åt min frukost... och där tog det stopp! Hjärtklappningen from hell och alldeles matt och svettig. När klockan närmade sig 06 var det bara att inse fakta och ringa mig sjuk. Väldigt tröttsamt..

Fast när jag tänker efter var det ju så jag reagerade på luftrörsvidgande som barn, så det var väl inte helt konstigt. Ge det ett par dagar så har kroppen lärt sig att hantera medicinen. Det här var en tisdagsmorgon.

Torsdag samma vecka vaknade jag med så ont i knät så jag undrade om jag trillat ur sängen på natten?? Det hade jag såklart inte. Det molvärkte strax ovanför knät i stort sett hela dagen. Huden blev öm som vid ett skrapsår men det enda synliga var en liten klutt i knävecket

Jag ringde till vårdcentralen och fick veta att de skulle ringa upp mig kl 8 nästkommande morgon. Oookeej... så jag ringde 1177: 45min kö... Så vad gör man? Signalerar med sin sjuksköterskevän efter försiktig förfrågan om det är ok att konsultera. Eftersom symptomen avtagit under dagen kom vi efter moget övervägande överens om att invänta morgondagen så länge det inte blev värre i så fall lovade jag att kontakta akuten,

Vaknade på fredagsmorgonen. Det högg till ett par gånger strax ovanför knät och huden var en aning öm men när klockan närmade sig åtta var i stort sett alla symptom puts väck... Jaha... Meeeen jag hade ju ändå en telefontid så varför inte berätta vad som hänt tänker jag och svarar när de ringer upp. Jag får komma in och träffa läkare, hon tror det är något muskulärt men vill bara för säkerhets skull skicka mig på ultraljud för att utesluta en propp. Jag får veta att OM så är fallet tar de hand om mig där, annars ska jag åka hem, linimenta och inta högläge. Röntgen nästa...

Efter ungefär två timmar får jag komma in. Det letas och tittas och trycks och tittas... inget i övre halvan av benet i alla fall. Skönt. Kör runt med apparaten i knävecket och det kittlas nåt hejdlöst. Helt plötsligt säger han: är det här du har haft ont? Jo... säger jag men kanske lite mer utåt. Han valsar vidare med apparaten och så säger han igen: Här? Ja svarar jag. Mhmmm... gnuss gnuss tryck tryck. Okej titta här säger han och pekar på skärmen, här sitter det en propp.

In kommer en sköterska och slussar ner mig till akutavdelningen.

Så småningom blir jag lagd på en säng (jag tror till och med det var samma säng som för några veckor sen) och snällt nog hissade de upp huvudänden så jag i alla fall fick halvsitta. Det togs prover, pratades, fylldes i formulär och sen fick jag vänta..

Så kom det in en läkare och ville prata där jag halvlåg på den lätt obekväma sängen. En ganska småvuxen kvinna som liksom böjde sig över mig och pratade NÄRA. Jisses, tänk på mitt personal space!! Jag fick nästan lite panik och hörde väl egentligen bara att hon skulle återkomma när alla provresultat var klara. Så en timma senare när hon återkom var jag lite förberedd och satt upp. Men fortfarande var det anfall som gällde och hon pratade så nära att jag blev alldeles vindögd. Ja jösses... Jag fick i alla fall med mig en hel hög med grejer därifrån. Broschyrer, piller, halsband och stödstrumpor. Och en tillsägelse att sluta med p-pillerna. 

Gissa hur många gånger jag försökte ta på strumpan och på hur många olika sätt?? Men på riktigt, hur har de inte tänkt här? Eller är det meningen att man ska sitta still med benen i högläge hela tiden... fast promenera ska man ju.. Jag funderar fortfarande och tar på mig andra strumpor när jag går på promenad.

Anföll pillerkartan till kvällsmaten. Två om dagen i samband med mat i tre veckor sen blir det nya piller. Prydliga rader tänkte jag och vände på den när jag läst i broschyren att asken man dick med sig hem skulle vara så himla pedagogisk. Hur då liksom?

På BAKSIDAN! Men jösses, vem håller kartan så och trycker ut pillren?? 

Nåja. Värk och en ohygglig matthet så hemma blev jag några dagar till. Med facit i hand var det väl lika bra det, för igår när jag var på promenad rann mensen till. Bokstavligt. Hade inte varit kul att sitta i en kundbil då kan jag säga. Och inatt har jag gått upp varje 1,5-2h för att byta skydd. Men det är en helt annan historia.

Kram