Na na naaaaaa na na...

Jo, det finns en sång om detta shopping-paradis. Fast den handlar om att det är ett ställe att inte tycka om har jag för mig.
Jag har alltså varit i Ullared på Ge-Kå's. Det är ganska roligt om man kan låta bli att bli frustrerad över alla som skjuter runt på sina vagnar utan någon som helst hänsyn, ungar som skriker, gubbar som suckar och tanter som alltid ska knöla sig in framför en själv som om jag på något vis har ett högre nummer på min kölapp fast jag var där först.... Jag hade bestämt mig för en ny taktik den här gången: Om jag går omkring och är i vägen för alla som verkligen har shopping-hysteri och bara måste hitta alla julklappar och nyårsfestkläder så behöver inte jag känna att de är i vägen för mig. Eller hur?
Så fredagsmorgonen kom och det var dags att åka. Klockan ringde 04:50 men det är inte så svårt att gå upp när det inte är jobbet som kallar. Äta frukost, brygga kaffe och hålla tummarna för att bilen startar.
Framme

Ingen kö, bara att grabba en kundvagn och traska in. Jag har hört talas om att det kan vara kö utan dess like för att komma in men jag har inte köat sedan 1988. Inte var det så värst mycket folk att vara i vägen för heller. Där fick jag för den uppladdningen.
Först djuravdelningen så att kattmaten hamnar i botten på vagnen. Och såklart köpte jag ett par nya leksaker till skruttan som hon kan få när vi åker och firar jul, för såklart åker hon med så att julbocken har någon att brottas med. Sedan svänga runt bland leksakerna en stund så att matsalen hinner öppna för nu är det hungrigt i magarna vill jag lova. Och efterrätt såklart :)
Hobby och fritidsavdelningen lurade på mig en rosa långhårig rattmuff... Ah, men.... jättesöt. Ska bli spännande att se om det går att köra bil med en sån. Krängde på den idag och den syns verkligen, kanske blir bilen lite gladare och börjar starta på första försöket hela tiden nu?
Några klädesplagg slank ner i vagnen och såklart lite värmeljus och ett blockljus till årets juldekoration.

Det är ungefär så här mycket jag julpyntar hemma hos mig. Det kan förstås hända att det råkar hamna en gran utanför trappen som får en ljusslinga kring grenarna men det kan man aldrig vara helt säker på..
Och så lite choklad förstås. Glutenfri och nötfri ska det vara så att den kan användas till eventuell tillverkning av julgodis. Det kan ju hända att andan faller på och då är det dumt om det inte finns rätta sortens.. och där bland godiset krockade jag nästan med den där tv-kändisen från programmet med samma namn som byn där varuhuset ligger. Men nej, jag bad inte om autograf eller att få ta en bild. Däremot när jag slingrat mig förbi hörde jag en massa förtjusta fniss och mobilkameror som knäppte när ett gäng tonårstjejer upptäckte "kändisen".
Dags att gå till kassan... ingen kö ut heller och med ett kvitto på trettonhundra kände jag mig ändå ganska nöjd med dagens prestation

Det rosa som skymtar i den bakre kassen är rattmuffen....

So long Ullared, vi ses väl om några månader igen

Vardagslyx

För några veckor sedan fick jag en förfrågan om jag ville följa med på konsert i Kulturhuset i Jönköping.
Klart jag ville, det handlade ju om punk och ett gammalt kultband. Då kan jag ju inte tacka nej..

Kvällen till ära hade jag bokat hotellrum. Dels för att kunna dricka ett par öl och dels för att skämma bort mig själv lite. Det gör jag inte så ofta. Härligt att kunna bara "gå hem" på kvällen när jag känner att det är dags.
Jag och kompisen träffades på Murphys för ett glas före punken. Till min glädje serverades stout även om det inte var "rätta sortens" så smakar det bra.

Charta 77

Så var det dags då.. Tyvärr missade vi starten men man kan ju inte lyckas varje gång. Bra röj var det, både på bandet och på publiken. Lite kul att se återväxten på punkare... längst fram hoppade ett par tjejer som inte kan ha varit en dag äldre än 13... Och kanske att det fanns någon mer i publiken som uppnått min aktningsvärda ålder, annars var nog de flesta mellan 20 och 35.
När det hoppats klart i Kulturhuset tog vi en runda på stan innan jag stoppade kompisen i en taxi och traskade till hotellet.
Tog med en macka upp på rummet och blängde lite på tv:n innan jag somnade. Det allra bästa med hotellnatten kommer ju dagen efter. FRUKOSTen. Härligt att bara traska ner till uppdukad buffé och få bläddra i en alldeles ny papperstidning medan man äter.
DET är vardagslyx..

Välkommen höst

Visst,
det är alltid lite känslofyllt när sommaren på allvar tackar för sig. Det är så mycket mer jag ville ha hunnit med och så många fler timmar jag skulle ha laddat upp alla solceller i kroppen så jag har lite att ta av när det är kallt och mörkt. Som ett litet uppladdat batteri att använda lite i taget av de där dagarna när inte ens stearinljusen hjälper till att lysa upp mörkret.
Men så en dag utan förvarning är luften alldeles hög och klar, solen får ett annat ljus och det börjar dofta mylla i skogen. Då kommer jag ihåg varför jag gillar hösten så mycket. Nu är det tillåtet att kura under filten med en kopp te. Det är tillåtet att hasa runt inne i morgonrocken en hel dag och inte få ett dugg gjort. Lite som att gå i ide och nu tänker jag istället att det är NU jag ska ladda batterierna så jag orkar med den sprittande våren och allt jobb som kommer med sommaren.
Det verkar som att jag gillar alla årstider på sitt sätt.

I helgen som gick hade jag besök av kära mor. Jag skulle få lite hjälp att bädda om i trädgården så att den vaknar på sin glada sida i vår. Så den sover gott i vinter liksom.
Mamma hade med sig lite nya växter och jag hade ett land här som på något vis kvävde sig självt med växtlighet. Så vi satte igång att gräva och flytta på växter.

Tanken är att gräset ska hålla sig lite i schack med hjälp av andra växter, jag kommer inte riktigt in med gräsklipparen runt vissa stenar i trädgården.

På sikt ska det få växa lavendel utmed en längre sträcka av staketet. Den här jättestenen var förresten nästan helt täckt av mossa nyss... vilket får mig att tänka på uppväxten: Av alla lärare i skolan (oavsett vilket stadie och på vilken ort verkar det som) var väldigt pigga på att tuta i oss att mossa var något alldeles speciellt fridlyst som vi bara fick plocka ytterst sparsamt för att lägga under mikroskåpglaset. Inte förstöra för det tar sååååååå lång tid för naturen att återställa just mossa. Men eller hur... mossan sprider sig som en löpeld ifall man inte begränsar dess framfart.

Det var dags att skörda det som fanns kvar i odlingskragen också

Vitlök, kålrabbi och rödbetor. Och vilka rödbetor sen...

Tvätta ur alla krukor och stoppa ner det som skall övervintra i en av odlingskragarna ingår också i arbetet. Kryddor och den lilla rosen får trängas med ruccolabusken under ett vintertäcke av löv

Sen tyckte vi att vi varit tillräckligt duktiga så vi gav oss ut i skogen för att plocka kantareller i stället.

Glad höst alla

Färdig

Jag har ägnat mycket tid den här sommaren åt alla möjliga sorters skrot/ trasiga ting. Till exempel trasiga bilar... Min bil var på verkstaden medan jag själv var på lyxig Amerika-semester, det var dags att ge den nya stötdämpare framtill. Kändes fint att hämta en nylagad bil på parkeringen och köra hem.
Tyvärr hann jag inte riktigt ända hem, bara nästan. Riktigt nära faktiskt... när jag bromsade vid infarten sjönk pedalen ner till golvet och inte mycket hände. Typiskt. Efter lite letande fann jag att en bromsslang/rör läckte ovanför bakaxeln. Bara att lämna ifrån sig bilen igen.
Sen har det hållit på. Skarv på avgasröret, relä till bränslepumpen, oljetrycksgivare, bränslepump, bromsok....
Hur tar jag mig då till jobbet utan bil? Jo, men jag har världens mest fantastiska mamma och pappa som åker hit i två bilar och lämnar kvar den ena när de åker hem. Det har blivit lite trix med att byta fram och tillbaka och som tur är har bilen pajat när de ändå har varit på väg hit. Tur i oturen alltså.

Så: TACK mamma och TACK pappa. Ni är toppen.

Medan bilarna har krånglat på så har det röjts, kastats, sorterats, getts bort och burits omkring på grejer i garaget. På ett eller annat sätt har jag och mina bilar "bott" där i 18 år.
Men eller hur!!?! 18 år!! Tiden går fort när man har roligt... eller nåt..

En jättehög med järnskrot... Det visade sig bli ca 1400kg. Med tanke på att jag var till skroten med lite drygt det i våras kan jag undra hur mycket man samlar på sig... Och som vi har slitit. Mor o far har kört oräkneliga lass till tippen, jag har kört lika många hem hit. Timmar och åter timmar med sortering av skrot.
Förra fredagen blev vi så klara. De sista lassen kördes till respektive "arkiv", det sista dammet sopades ihop och lades i soppåsen och dörren till garaget låstes för sista gången.
I morgon ska jag åka till föräldrarna och vi ska fira denna tilldragelse. Wohoo!

Och på tal om att fira....
I tisdags fick jag kredit-fakturan från skroten och det visade sig att det var värt all tid jag lade på att skruva och sortera.
I samma postsändning kom ett paket från Amerika... Jo, det visste jag ju. Det skulle komma en grej för vidare befordran inom landet. Däremot var det en överraskning inuti..:

Pakeeeeet. Till mig! Han är rolig och alldeles underbar min bror. Lägger små detaljer på minnet och överraskar när det behövs som bäst. Du är guld värd brorsan!!
Inuti? Jo, jag råkade säga en sak i somras....

Någon som minns?

Så... idag känns det som jag älskar hela världen (nåja... nästan. Med vissa undantag) Tack alla som varit inblandade i den här sommaren. Ingen nämnd, ingen glömd. Det är ni alla som sätter guldkant på vardagen.


Nu är jag färdig. Tack

Frost

Det var kallt i torsdags morse. Eller inte bara i torsdags, det har varit under fem plusgrader på morgnarna ganska många dagar. I torsdags kändes det nästan som frost i gräset men det var inte riktigt så. Tur det tänkte jag och åkte till jobbet. Dagarna har annars varit underbara med massor av värmegrader och en hel del sol, det är skönt när sommaren inte riktigt vill släppa hela taget. Än finns det dagar då solen värmer ryggen sådär riktigt skönt.
Men så i fredags morse var den här: Frosten. Inte sådär hårt så jag behövde skrapa bilrutan men det lät under fötterna när jag gick i gräset. Brrr...

Som tur var var det ett övergående tillstånd och det blev toppen frampå dagen. En arbetskamrat och jag bestämde oss för att åka och fiska efter jobbet. Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss men bra ändå. Det var vackert nere vi klubbens göl

Fisket var hyggligt. Inte många vak såg vi men plötsligt kände jag hur linan darrade till och fisken satt på kroken. Jippi!!! Men säg den lycka som varar, efter någon minut lyckades fisken ta sig loss och jag fick snällt fortsätta min jakt.
Bättre gick det för min kompis, han hade en fisk i håven när han kom tillbaka efter en tur till andra sidan gölen. En gång till upprepade sig historien... fisken släppte och kompisen fick upp sin. Ah, well. Jag är nöjd ändå. Jag fick till ett par riktigt fina kast fast jag inte fiskat på över ett år. Och vädret var toppen och kaffet smakade bra. Vad mer kan jag begära?

När vi kände oss nöjda packade vi ihop och jag åkte in till stan för att köpa ost. Klockan var heller inte så mycket (bra med fredagar att jag slutar tidigt) så jag hann med ett besök på medborgarkontoret för att lägga mina röster i kommun-, landstings- och riksdagsval. Det är toppen att det går att förtidsrösta. Slippa köa på valdagen utan jag kan gå när det passar mig. Nu väntar jag bara på att det ska gå att rösta med hjälp av E-legitimation via nätet.....
Jag har gjort mitt val, se nu till att ni alla gör ert!

Ha de

Mera metal

Som om jag inte varit borta tillräckligt på semestern så hade jag biljett till Skogsröjet också, en rockfestival i Rejmyre utanför Norrköping.
Först hade jag tänkt att jag skulle gå båda dagarna med övernattning i närheten men när spelschemat var klart visade det sig att alla band jag ville se (utom ett) spelade på fredagen efter kl 17. Då fanns det ingen anledning att vara kvar till lördagen, bättre att vara hemma och fixa inför att vardagen är tillbaka på måndag...

Jag fick sällskap upp och vi gav oss iväg vid halv tolv, snurrade ett varv i Linköping för att ta ut pengar och hamnade i en jäääättteeelååååång bilkö när vi var åter på E4. 2km tog kanske 45minuter... så kan det vara när de leder ihop två filer till en på alltför kort sträcka. Nåja, matstopp i Norrköping innan vi slingrade oss ut i "ingenstans" där Rejmyre ligger.
Det var verkligen ingen stor festival, mitt i ett villaområde låg ett litet gärde där de ställt upp två scener och ett öltält. 4000 besökare per dag. Inte direkt så det var trångt. Ganska skönt ändå, färre köer och det fanns hyggliga platser framför scenerna.

Första bandet på mitt schema var Dream Evil

Tyvärr har jag sett bättre spelningar de har gjort, synd för jag gillar verkligen deras musik. Det är lite tråkigt som publik att se på när ett band mer eller mindre bara lattjar och festar.
Sen var det dags för PAIN. Inget jag har sett innan men de var riktigt bra, jag njöt av hela spelningen. Nästa band ut var Irländska Alestorm. Mest bara fest men de lattjade ändå inte bort sig fullständigt. Och så är det ganska roligt att se när en hel hög "metalheads" dansar någon sorts tjohejsan folkdans i klunga. Jag passade på att gå till baren och hälsa på en vän som jobbade där.

Dags för ett av de riktiga dragplåstren:

 Unisonic. Kai Hansen och Michael Kiske från forna Helloween som bildat nytt ihop. VÄLDIGT bra. Vi blev inte direkt ledsna när de avslutade med "I want out" som är en låt från just den tiden... Det jag däremot blev lite besviken på var att det inte fanns någon merch att köpa från det bandet.
Därefter hade vi en liten mat och sittpaus för att orka med huvudakten

Inte lätt att se (blir inga bra bilder med mobilen efter att solen gått ner) men det föreställer Megadeth. Tänk att ett sådant världsband spelar i en liten håla mitt i ingenstans för en publik på 4000 pers. Känns lite småkul att man var där...
Det var väldigt bra. Bandet levererade och publiken sjöng med. Den en och en halv timme långa showen försvann i ett litet nafs och det blev dags att åka hem.

Halv två på natten hade vi satt os i bilen och började åka... när var jag hemma? Klockan fyra på morgonen. Jääääässp vad segt det var att köra hem. Kan avslöja att jag inte gick ur sängen förrän kvart i elva på lördagen.

Är det metal så är det

So long Seattle

Det var allt lite segt att masa sig ur sängen efter rock-kvällen.. men mycket på agendan sista dagen på semesterresan. Det ska vinkas hejdå, smaskas frappuccino och packas. Och brorsan skulle sluta något lite tidigare och ta med mig till ett bra ställe att äta kött på. Så det var väl liksom bara att sätta igång.

Sommaren hade ett litet uppehåll i slutet på förra veckan men är nu tillbaka i full fart, den här dagen var det hett som attan redan vid 10-snåret. När jag går genom staden såhär sista dagen tittar jag lite extra för att riktigt suga in atmosfären, jag vill kunna njuta ända in i vintermörkret av den här resan

 Vem blir inte lite extra glad av solrosor i full blom? Bina var i alla fall glada just på den här trottoaren där det fanns ett stånd av härliga blommor, deras surrande hördes på flera meters håll.
Jag gick lite extra sicksack för att vara säker på att få med åtminstone en ny gatstump i promenaden och rätt vad det var hade jag nått fram till parken dit alla mina promenader verkar bära den här gången, Volunteer Park. På håll kunde jag höra hur det spelade en liten glad trudelutt om och om igen och funderade på om det var någon positivspelare som hittat ut i solen?  https://www.youtube.com/watch?v=faoChPpcjME (fast tänk den i positivspelsversion) När jag kom närmare såg jag den:

Det finns Glassbil i Seattle också!! Och alla barnen jublade och drog i sina föräldrar för att få köpa glass i värmen. Urgulligt. Annars kryllade parken av solande seatteliter denna dag, kan man inte ta sig till stranden får man gå till parken.

I en korsning fick jag syn på följande växter

De påminde på nåt vis om sengångare. Roligt häng på dem i alla fall :)

Jag traskade tillbaka till lägenheten för att packa. På något vis är det alltid mer som ska med hem än vad som har tagits med, hur kan detta hända hela tiden?? Jag rullade, stuvade, tryckte, pressade och rullade om igen. Till slut hade jag fått ner i stort sett allt utom fyra par skor och två par sandaler, necessär och lite andra lösa prylar i mitt "svarta hål" (som brorsan kallar min resväska efter förra resan) och kände mig riktigt nöjd.
Dags att gå tvärs över gatan för att skaffa en svalkande frappuccino innan duschen och brorsan kommer hem. Gott.

Det blev en smaskig köttbit med väldigt goda såser och pommes till. En trevlig liten restaurang, Red Cow, ute i vad som känns som obygden men som nog har större utbud på det mesta än vad Nässjö har (borträknat frisörer och pizzerior).
Efter maten stuvades det sista ner i en liten handbagage-väska och det var dags att knyta ihop sig för tidig uppstigning.

Klockan ringde tio i fem på morgonen.
Uppklivning, påklädning och frukostätning så var det dags för färd till flygplatsen. Vink, vink och kram till världens bästa brorsa! Tack för allt de här veckorna och hoppas att du också har fått nåt positivt ur mitt besök. Vi har i alla fall haft EN nördkväll med två filmer och vin till :)

Skuttet från Seattle till Chicago försvann till största delen i ett halvslumrande tillstånd så väl på Ohare var jag väldans hungrig. Bara popcorn och pizzor så långt ögat nådde så jag tänkte väl att det som vanligt fick bli en macka vid gaten på Terminal 5.
Döm om min förvåning!! Det fanns restauranger med riktig mat här nu... Typiskt när jag inte ville bli helt proppmätt. Jag hade liksom blivit uppgraderad till Business igen och såg fram emot att få äta fint på planet. Jag tog en pommes och smaskade på det en stund innan boarding.
Lyllos mig! Business, champagne, vin, god mat, färsk frukt och glass. Film som startar när man vill, godis till den. Rymlig (för att vara på flygplan) toalett och störtsköna säten. Och till min glädje även trevlig resegranne.

Väskhämtningen gick smidigt och jag var på Stockholm Central i alldeles för god tid. Tågresan var en plåga för nu var jag riktigt trött. Det var stekhett i vagnen ända till Norrköping och efter Linköping började jag önska mig en jacka för då blev det kallt i stället... Och väl i Nässjö regnade det.. Suck! Och som extra grädde på moset gick en bromsledning på bilen sönder när jag var nästan hemma.

Jag tar en ny dag idag och saker och ting ordnar sig alltid. Nu är jag i alla fall hemma och har en massa underbara upplevelser och minnen i bagaget.

Kram

The Final Tour

Igår var det dags, den stora anledningen till min Seattlesemester: konsert med Mötley Crüe. Deras avskedsturné som inleds med ett varv i Nordamerika innan de snurrar ut i resten av världen. Världens lyckligaste jag fick en biljett av brorsan i födelsedagspresent....
Vi kom i god tid till arenan, hade biljett för bilen på den "smidiga" parkeringen där man har företräde ut på hemvägen... Vi åt medhavd smörgås och när grindarna in på området öppnade gick vi in, handlade lite i merchen och satte oss i skuggan. Det var ytterligare en "kontroll" in på själva arenan den här gången men vi tänkte att det fanns ingen anledning att köa och trängas för lång tid innan. Och nej, det fanns ingen som helst anledning att stressa in såg vi sen...

Det här hade vi skojat lite om när vi läste på biljetterna men avfärdat med att "inte kan de väl ställa ut stolar på hela ståplats, hur skulle det se ut??"
Men JO, det kunde dom. Jösses, hur skulle den här tillställningen bli? Pensionärsvarning med sitt-diggning och handklapp? SUCK.
Well, först upp var ett New York band som jag inte la på minnet, varken namnet eller hur de lät...

Tufft jobb att kliva upp och värma en sittande publik där inte ens hälften har kommit ännu. Men de jobbade på och i pausen som följde spelades covers av nästa akts låtar på stereon...

Who is the man behind the mask??

Helt rätt! Alice Cooper. Och gubben rockar på bra fortfarande. Kvällens bästa låt var "School's Out" där han på ett väldigt bra sätt trasslat in Pink Floyds "Just another brick in the wall". Toppen!

 Komplett Alice-konsert med orm, tvångströja, Frankenstein och halshuggning.. Jag log massor och tänkte att det finns yngre gubbar som gör sämre show.

Efter det var det dags då... Bandet i mitt hjärta: Mötley Crüe.
Jag ska väl klara av den dåliga kritiken först.. Alltså, Vince Neil ÄR inte vad han en gång varit. Men igår när jag ändå stod såpass nära (Nä, ingen satt ner) såg jag att minst hälften av det som låter dåligt beror på dålig mick-teknik. Synd. Och ljudkillen var lite i otakt med "smällarna" ett par gånger. Annars har jag inte mycket att klaga på.
Nikki skötte snacket om bandets historia

Inget nytt under solen för den som kan sitt Mötley, men det är kul att höra det berättas live med publikrespons och lite show.
Vince gjorde inte mycket väsen av sig mer än att vara lite rolig, tacka publiken massor och le en massa.
Mick hasade från ena scenkanten till den andra, en stor bedrift med tanke på hans sjukdomsbild. Han spelade dock fantastiskt bra och det är sällan man ser fingrarna flyga fram på gitarrhalsen på detta vis

Teaterapan Tommy då? Jo, han hade såklart en show med snurrande trumset och lite pladder

 Upp i taket, snurra sakta framlänges och baklänges, allt medan han går loss på trummorna, pratar om utsikten och har roligt. Den här gången var det massa olika färger som lös i trummorna också, som sagt: lite av en teaterapa. Men det märks att han har kul..
Och timmarna FLÖG iväg kan jag säga. Pyroteknik och knallar, solon och dansande tjejer. Showen innehöll det den skulle

Sen var det slut.
Men alltid kommer Mötley att vara bandet i mitt hjärta. Jag kanske inte längre tycker att deras musik är den allra bästa hela tiden alla dagar i veckan men det är något speciellt med första kärleken som man brukar säga...

Några dagar med lite av varje...

Det blir en massa promenerande när brorsan jobbar, jag kan ju inte shoppa eller ligga på soffan hela tiden...Det finna en hel del att titta på, vyerna är fantastiska och trädgårdarna är lummiga och eller fulla av blommor

Vart man går så byggs det här i stan. Nya höghus med lägenheter, lite lägre hus med lägenheter, det byggs på en våning eller två på befintliga hus. Det asfalteras och det renoveras.. så ibland ser man en BajaMaja utplacerad åt jobbarna, fast jag tycker nog att "Honey Bucket" låter trevligare??

Kanske kan man låna den om man blir nödig under promenaden... Det har varit en del dagar med regn också, jag är i Seattle och jag har hört att det ska regna en del här. Då kan det bli en liten runda till affären tvärs över gatan för att hitta på nåt till middag. Såg dessa i kyldisken:

Men jag köpte inte, jag vet ju hur man gör dom ;)

Det händer en del i den här stan och en kväll när vi var ute och promenerade efter maten var det fullt drag uppe i parken. Asiatiska museet ligger där och det vimlade av finklädda människor så något var väl på gång. Längre ner i parken (där vi tittade på Shakespeare för ett par veckor sedan) var det utomhusfilm med levande orkester

Härom dagen hade jag tänkt gå till Pike Place Market och handla nåt att ta med hem, det gick inte så bra. När jag kom ner dit var stället så fullt av turister att det stod helt still. Jag försökte attackera från två olika håll men det var bara att ge upp. En kaffe då? Det allra första Starbucks ligger här nere och jag kan ta den med mig och sitta och titta lite på vattnet. Det var heller ingen bra idé, kön ringlade låååång och jag skulle nog hinna både gå tre kvarter, beställa och dricka ur innan jag fick mitt kaffe där...
Sagt och gjort, ett par kvarter bort tog jag en macka och en frappuccino och fick genast energi till shopping!
Det blev bland annat den här skönheten

Ett riktigt fynd, jag köpte en till men den är en present så den kan jag inte visa här. Det blev lite Philosophy att förgylla duschhyllan med innan jag traskade hemåt. När jag stretar med kassarna uppför backarna möter jag en kille som säger att jag går åt fel håll... Men vad fasen tänker jag, nu har jag brutit mot nån kodex om hur man möts på trottoarerna i det här landet, och suckar fram ett "Sorry..."
Varpå han ler stort och säger att "det är mycket lättare att gå nerför". Hade han ju rätt i.... lustigkurre.

Roadtrip på Maui

Det regnar när jag vaknar, eller det har regnat och stormat hela natten i omgångar. Är det tropiskt klimat så kommer det regn också såklart. När frukosten var intagen hade vi en plan för dagen och gav oss iväg i hyrbilen. Fram till första stoppet och huvudmålet med dagens utflykt var det smidigt.
Näkälele Point, Mauis mest nordliga punkt där gångar och hål i lava-berget skapar lite kul fenomen

Det var väldigt halt och lerigt efter nattens regnande så det blev till att hålla sig lite på avstånd, men någon annan sorts vinkel vill man ändå försöka nå. Och att stå på ett ställe där det inte står tio personer till och trängs om bästa bilden...

Lugnt, SÅ nära tänker jag inte gå...

Och lite vy...

Sen började det regna så vi gick tillbaka till bilen och fortsatte färden. Det var ganska mycket sten/klipp-block som hade rasat ner på vägen, blev en del slalomkörning. Det var personal ute och tog hand om och rensade upp också men de hade inte hunnit med allt på morgonen.
Nästa stopp var Bellstone, som fått sitt namn efter att den låter som en klocka om man träffar den på rätt ställe med en annan sten. Vi lyckades inte riktigt

Stooor kaktus växte där också

Så läste brorsan att det skulle gå en liten småbesvärlig stig ner till havet från det här stället så vi bestämde oss för att prova. Första stigen tog slut med den här utsikten

Andra stigen vi provade stannade här...

Det var bara hal lera på det som ser ut som en stig. Inte värt att kanske få åka på ändan hela vägen ner.
Vi provade en stig till

Inte heller en värd att prova i dagens väglag så vi gick tillbaka till bilen för att köra vidare. Vindlande och väldigt smal blev vägen efter en stund. Slingrade som en bergochdalbana utmed bergsväggen. Men det var värt trixandet, körde genom både regnskog och små byar som var hur söta som helst. Lite kul träd som växte både vilt och planterat

Och den här ön var visst söndagsstängd också. Till och med när vi kom till "storstaden" mitt på dagen var det stängt. Nåja, tillbaka till hotellet för lunch och sen bad.

Efter första doppet var vi optimistiska och lade oss på handdukarna på stranden.. haha... det tog inte lång tid innan vi var helt blästrade av den fina sanden. Mmmm, peeling! Ett bad till för att försöka gno bort så mycket sand som möjligt. Det var fantastiska vågor och bra temperatur på vattnet så jag låg där en stund och flöt runt. Det blev solstolarna på gräsmattan på hotellområdet sen. Tills sanden började klia lite för mycket.
Souvenir- shopping (typ varsin kylskåpsmagnet) och middag med en sväng till glassbaren efteråt. Så var sista dagen i paradiset slut.
Adjö till palmer

fantastiska vyer

blomsterprakt

och exotiska djur