Annars då?

 

God morgon!

Är i San Francisco för lite transfer så att säga. Det är dags att åka hem och jag funderar över den uteblivna semestern. Eller ja, lite semester har det varit. Men en annorlunda en kan man väl påstå. 

Ni som läser det jag skriver här vet ju om allergireaktionen som knockade mig strax efter ankomst till det stora landet "over here". Det tog ett par dagar innan utslagen var helt borta. Nåväl, nu kunde semestern börja! Jag hade mitt första bokade träningspass på torsdagsmorgonen och därefter for vi till Outlet för att shoppa lite. Åkte dock därifrån tomhänta. Måste varit en first...

Vi åt middag med vänner, promenerade i sensommarvarma kvällen och det kändes riktigt som semester. Dagen efter åkte vi istället till en galleria i Bellevue för att se på utbudet där. Det blev napp så här shoppades det. Och lunchades.

På kvällen åkte vi in till Seattle för lite finkultur. Symfoniorkestern spelade till olika datorspel som visades på skärmen. Det var jättebra men vi lämnade i pausen för klockan sprang iväg och brorsan skulle ju delta i Spartanrace dagen efter.

Och Spartan blev det hela helgen. Så roligt! Men jag överansträngde ett korsband i vänsterbenet så på söndagen när vi skulle gå och äta den välförtjänta pizzan kunde jag knappt gå. SMÄRTA alltså. Varje steg var som en kniv in i knäet tillsammans med naglar mot en griffeltavla. 

Ispåsar för lindring... 

Dagen efter var det träning igen och jag fick lite tips på behandling att upprepa lunch, kväll och morgon. Som lite extra plåster hade vi hundbesök resten av dagen

Han fick ta med sin tillfälliga förare på en mycket långsam promenad. Vi var trötta båda två efteråt...

Det blev tisdag och träning igen. Knäet kändes bättre men brorsan kände sig hängig. Hosta men ingen feber. Jag hade en mycket välbehövlig massage efter lunch. Och bastubad. Alla ömma muskler skrek av lycka. Vi var ute och käkade med hundens ägare på kvällen. Mycket trevligt.

Nästa dag kände sig bror sämre så jag tog förmiddagspromenad själv och på kvällen åkte jag till Bellevue för att hämta det inhandlade som skulle ändras lite. Och för att äta middag med vänner.

Massor med god indisk mat. Mycket skratt och lite planer inför kommande helg.

Meeen.... det verkar alltid finnas ett men. Torsdag morgon vaknar jag och känner mig hemsk. Det är tvärstopp i näsan och den är säkert minst lika bred som hela ansiktet. Ingen träning idag inte. Men då brorsan ändå känner sig lite bättre så går det ju att hoppas på ett kort förlopp. Allteftersom dagen går blir jag sämre. Näsan börjar rinna lite och jag är hurken. Huvudvärk också.

Kära bror tar en promenad och förser sin ynkliga syster med näsdukar och glass. Vi videochattar med vännerna vi ska tillbringa helgen med och bestämmer att bara jag inte är sämre så syns vi efter lunch följande dag. Jag har ju en hel natt att sova mig frisk på. Men det blev inte mycket sova..

 Så fort jag lade huvudet på kudden höll det på att sprängas av trycket bakom näsan, det blev till att sitt-ligga i soffan istället. När morgonen kom var jag allt annat än pigg. Efter en massa diskuterande blev det så att brorsan åkte iväg med vännerna efter lunch så att jag fick vara ifred med min feber och snuva. Nu började jag hosta också. Och hostan liksom smakade bekant

Det här var ju inte vad jag önskade mig av semestern. Men kära bror hade laddat frysen med glass och köksbänken med burksoppa innan han åkte. Jag låg på soffan och tittade på film och småsov om vart annat till han kom hem igen på lördag eftermiddag. Det var ändå skönt att få vara ensam med sin snoriga näsa och trötta lekamen. Söndagen var något bättre. Ingen feber längre men flåsig och andfådd. Det blir spännande att se hur efterverkningarna blir den här gången.

Måndag är det ingen återvändo. Flyget går till San Francisco för vidare färd hemåt på tisdagen. Vi tar svängen förbi en bättre hamburgerkedja på väg till flygplatsen. Smakar som vanligt alldeles utmärkt. Det är lite stökigt på SEA-TAC den här dagen. Det tar typ forever att komma igenom säkerhetskontrollen. Eller i alla fall sina modiga 40 minuter.

Vi sätter oss vid gaten och väntar, vi är i god tid som vanligt. Efter en stund börjar jag hosta och känner att jag måste röra på mig för att få slut på det. Går mot toaletten och tänker att jag kan snyta mig, det brukar av någon anledning hjälpa... Väl inne på toan får jag världens magknip så det är bara att hitta ett ledigt bås. Messar brorsan så han inte tror att jag irrat vilse. Och för att få veta hur länge det är till boarding, det kan ju ta en stund. Aaaaj

Ser mig i spegeln när jag tvättar händerna; halsen är illröd. Drar lite i jumperns halslinning; illröd en bit ner där med. Sååååå..... igen?? På riktigt?!?! Efter en stund kommer frossan krypandes. Varvas med att skinnet känns som att det ska brinna upp. Det börjar klia.

Vad jag vet är mina Betapred-piller slut. De hade ändå legat i den incheckade väskan... Så vad har jag ätit den här gången?? Efter lite sökande på internet hittar brorsan information om att hamburgerkedjan friterar sina pommes i (hör och häpna) sojabönsolja!! What!! Att de törs använda en sådan allergen utan att skriva det tydligt på menyn? Jag slutar nog aldrig att förvånas över något längre. 

Det är i alla fall det enda vi kan hitta att jag har reagerat på. Typ heeeela kroppen ser ut som en blandning av nässelutslag och kokt kräfta. Till och med öronen. Ska man skratta eller gråta? Som tur är verkar inte den här allergin sätta sig på luftrören ändå. Tröst i eländet. Och jag hittade några Betapred i necessären nu på morgonen. 

Och solen börjar bryta igenom det tjocka, låga molntäcket som ligger över stan. Så ikväll går flyget hem.

Så det blev inte lika mycket shoppat som jag hade tänkt mig. Det där andra varvet till outleten uteblev. Det blev heller ingen tur till Seattle för souvenir och vykortsshopping. Det var allt en del som uteblev den här resan kan man säga. 

Så... Krya på mig och vi ses

AROO!

 Ganska tidig lördagsmorgon ger vi oss iväg. Det är dags för Spartan-helg här i Seattle. Dimman låg tät när vi rullade in på området men den lättade tills det var dags för start.

Första dagen är bara långa lopp så där får brorsan klara sig själv ute i spåret medan jag hejar på där hindren är inom synhåll. Jag handarbetade och traskade runt bland folk ett par timmar och sen var han i mål. Bra jobbat!!
Efter race har man förtjänat kaloriintag. Burgare och bärs.. jag antar att det är tillräckligt hårt jobb att vara supporter på plats för jag fick hänga på.

Det blev söndag morgon och nu var det dags för mig att vara med. Ingen dimma men mulet, lite småkallt att invänta start. Men det tog inte många meter av uppförsbacke i lös dammig jord innan kylan var bortglömd. Uppför, uppför, uppför... och dammigt som tusan. Rätt vad det var dök det upp ett plank att kravla över sen fortsatte uppförsbacken i dammet. Meeen... går det uppför måste det så småningom gå utför. 

Dra saker, bära saker, klättra på saker, klättra över saker och kräla under saker. Och lera..

Jag hade dagen före stått och tittat på flera som närapå stöp raklånga här så jag visste på ett ungefär vart jag inte skulle gå. Kom över utan missöden men med dyblöta fötter. Drygt halva vägen kvar...

Nu var det inte så mycket backe längre men desto stökigare hinder på vägen. Jag provade de flesta, tog mig över en del och misslyckades med andra. Vi kom i mål i alla fall. Trött men inte lika trött som befarat. Skitig, törstig och hungrig...

Brorsan gav sig ut på en runda till och jag vallade runt mig själv i sakta mak på området, det gäller ju att inte stelna till. Lön för mödan blev det i alla fall. Tshirt och medalj vid målgång

Och efter storsanering hemma i duschen blev det kaloriintag som var väldigt välbehövligt. Sällan har jag väl plats för efterrätt efter en hel pizza?? Och kyparen föreslog att man skulle dela en pizza på två eftersom de var så stora (hahaha)

Nöjd med dagen

AROO!!

Resa

Så blev det dags att ta sig över atlanten igen. Inte samma glassiga bekvämlighet som förra trippen men tillräckligt för att överleva 11 timmar i ett begränsat utrymme. Men först fick jag ta mig till Stockholm via tåg.

Jag kom tidigt till stationen så det blev lagom att ta en frukost nr 2 på kaffehaket där. Passade på att måla naglarna också.. Det är ju ändå semester. När kaffet var urdrucket sneglade jag på klockan och funderade på om jag skulle sitta i solskenet på perrongen istället. Men nej, det hade kommit ett meddelande om att tåget var försenat, ingen ytterligare info. Jag tänker att det är tur att jag inte reser med små marginaler. 

Nu kom vi ändå iväg bara 20minuter sena. Inte så himla illa. Trycker in väskan i bagageutrymmet och slår mig ner. Det tuffar på men vi blir alltmer försenade ju längre resan tar oss. Drygt en timme efter beräknad ankomst kliver jag av tåget och traskar till hotellet.

Snällt nog hade de uppgraderat mig till ett lite större rum med fler faciliteter. Tack så mycket.

Jag passade på att uträtta lite ärenden innan jag hade middagsdejt med en vän. God mat, mycket prat, kaffe på det och en promenad i sensommarkvällen. Härligt.

Somnade gott men bara några timmar senare påkallade larmet att det var dags att kliva upp. Dusch och frukost och stuva runt i väskan och handbagaget så allt är på rätt plats innan man når flygplatsen. Checkar in, tar en sväng i taxfree och traskar till loungen. Jag är i alldeles för god tid så det hinner bli en del kaffe och lite att äta innan första flyget. Ett litet skutt ner till Köpenhamn för att byta till det större planet.

Personalen var lite lagom virriga och vi kom iväg något sena. Lyckligtvis hade jag en trevlig sätesgranne och resan var helt okej. Den vanliga träsmaken kom krypande med ca två timmar kvar till landning, men så är det alltid.

Väl på marken var det nog den smidigaste passkontrollen någonsin. Vi landade vid en gate väldigt nära så knappt någon gångväg alls. Väl inne vid immigration var det i stort sett ingen kö, 5 minuter på sin höjd.

Jag tittade in i ögonkameran och kontrollanten frågade hur länge jag skulle stanna? Två veckor svarar jag. Jaha-jaha... jobb eller nöje? Nöje såklart, jag har semester. Okej-okej.. men du var ju här för ungefär 6 månader sedan? Javisst, jag firade min 50-års dag. Jag förstår.. Välkommen!!

Och vips var jag igenom och fick _vänta_ på väskorna. DET har aldrig hänt förr.

Jag traskar genom dörrarna och där på andra sidan står kära bror och viftar med armarna. Tjoho!! Framme!!

Tar en taxi till hotellet och det är dags för mat. Burgare och bärs. Det slinker ner utan att göra det minsta ont. Med det avklarat är det dags att duscha av sig resdammet och däcka. Ett drygt dygn vaken sätter sina spår.

Men ack och ve!! 2,5 timmar senare vaknar jag med lätt magknip. Bara att gå upp. Mycket stillasittande kan ju sätta sina spår tänker jag. Väl på toa tycker jag att det kliar hemskt på benen. Och det blir värre... det kliar lite på ryggen också. Och varmt är skinnet. Jag tar en sval dusch och när jag torkat mig ser jag i spegeln vad kliandet beror på. 

Nässelfeber delux!! Till och med på armarna och troligen i hårbotten också. Tidigare har jag bara haft från knäna upp till armhålorna. Och jäklar vilken frossa!

Jag sväljer en näve Betapred och lägger mig och hackar tänder tills jag lyckas somna om. Får gå upp igen några timmar senare och svälja en ny näve piller. Samma frossa och hacka tänder medans skinnet brinner igen. Somnar i alla fall om. Troligen var det osten på burgaren som inte var riktig ost. Frågan är ställd och svar inväntas. Det kan ju liksom vara bra att veta vad som framkallat en sådan reaktion.

Nästa morgon är utslagen kvar men mildare och utan klåda. Vi åker till flygplatsen och äter frukast innan avgång till Seattle.

Framme på riktigt!

Kram