Jorå, det går an..

 Signe och jag har tillbringat många timmar tillsammans i soffan den här sommaren. Det har varit fint med sällskap och hon verkar känna på sig när jag behöver bli ompysslad lite extra. Så fort jag har varit lite extra hängig har hon gjort sitt bästa för att smitta av sig med lite välmående. 

Mellan alla sjukhusbesök har jag hasat mig fram på promenader eller suttit i min kära garngunga

De dagar jag har varit lite extra pigg har jag tagit i från tårna och sprungit efter gräsklipparen så gott jag kunnat. En inte helt lätt uppgift då den rullar ganska snabbt på drivningen och så himmelens snabb har inte jag varit. Försökte klippa utan att starta drivningen men det var på tok för trögt i stället så jag har hängt efter och försökt hålla emot. Säkert en rolig syn...

Plötsligt en dag kände jag mig lite lätt i benen och tog på mig joggingskorna istället för de vanliga med stålhätta när det var dags för promenad. Ta mig tusan om det inte gick att jogga några steg ibland! Jippi! Åh så bra jag mådde. Jag sög i mig luft och endorfiner som om jag varit på svältgränsen och nu hängde livet på att jag fick känna lite puls i kroppen. Nu finns det hopp om framtiden!

Så kom då dagen när det var dags att börja jobba igen. Nästan åtta veckor hade jag varit hemma. Det gick väl bra, bilarna avlöste varandra och dagarna rusade på. Helt slut på kvällarna men det var väl liksom väntat. Samtidigt var det roligt att börja jobba igen. 

Så var det dags igen... Helt plötsligt en dag var det som att gå in i en vägg. Bokstavligt talat. Jag kunde knappt sätta den ena foten framför den andra, det var bara pannbenet som såg till att jag förflyttade mig alls. Fick finna mig i ett besök på akutavdelningen där de fann lite vätska i ena lungan i övrigt var alla värden så himla bra. Alltså, visst är det bra att allt är bra men det känns som att jag på nåt vis är inbillningssjuk när jag mår så tusans dåligt. Hem igen och boka ny tid på vårdcentralen. Besök örton och läkare nummer örton. 

Får ändå ge honom att han verkligen slog knut på sina egna tankar för att komma på något nytt till varför jag har tungt med andningen och det svid-bränner i luftrören så fort jag minskar på medicinen. ALLA värden är kalasbra; syresättning, CRP, spirometrin... ALLT. Öka medicinen igen, i med lite mer kortison och lycka till. Samma visa om igen när det åter var dags att minska medicinen...

Fast den här gången blev det en ny spirometri när jag inte var fullmedicinerad. Helt plötsligt visade det en minskad lungvolym och utandningskurvan var mycket kortare. Fick en ny kompis med mig hem

Glad i hågen tog jag en kvällsdos och sov så himla gott hela natten. Morgonen efter ringde klockan som vanligt 04.20 och jag klev upp och kokade mina frukostägg. Jag satte mig till bords tog morgondosen och åt min frukost... och där tog det stopp! Hjärtklappningen from hell och alldeles matt och svettig. När klockan närmade sig 06 var det bara att inse fakta och ringa mig sjuk. Väldigt tröttsamt..

Fast när jag tänker efter var det ju så jag reagerade på luftrörsvidgande som barn, så det var väl inte helt konstigt. Ge det ett par dagar så har kroppen lärt sig att hantera medicinen. Det här var en tisdagsmorgon.

Torsdag samma vecka vaknade jag med så ont i knät så jag undrade om jag trillat ur sängen på natten?? Det hade jag såklart inte. Det molvärkte strax ovanför knät i stort sett hela dagen. Huden blev öm som vid ett skrapsår men det enda synliga var en liten klutt i knävecket

Jag ringde till vårdcentralen och fick veta att de skulle ringa upp mig kl 8 nästkommande morgon. Oookeej... så jag ringde 1177: 45min kö... Så vad gör man? Signalerar med sin sjuksköterskevän efter försiktig förfrågan om det är ok att konsultera. Eftersom symptomen avtagit under dagen kom vi efter moget övervägande överens om att invänta morgondagen så länge det inte blev värre i så fall lovade jag att kontakta akuten,

Vaknade på fredagsmorgonen. Det högg till ett par gånger strax ovanför knät och huden var en aning öm men när klockan närmade sig åtta var i stort sett alla symptom puts väck... Jaha... Meeeen jag hade ju ändå en telefontid så varför inte berätta vad som hänt tänker jag och svarar när de ringer upp. Jag får komma in och träffa läkare, hon tror det är något muskulärt men vill bara för säkerhets skull skicka mig på ultraljud för att utesluta en propp. Jag får veta att OM så är fallet tar de hand om mig där, annars ska jag åka hem, linimenta och inta högläge. Röntgen nästa...

Efter ungefär två timmar får jag komma in. Det letas och tittas och trycks och tittas... inget i övre halvan av benet i alla fall. Skönt. Kör runt med apparaten i knävecket och det kittlas nåt hejdlöst. Helt plötsligt säger han: är det här du har haft ont? Jo... säger jag men kanske lite mer utåt. Han valsar vidare med apparaten och så säger han igen: Här? Ja svarar jag. Mhmmm... gnuss gnuss tryck tryck. Okej titta här säger han och pekar på skärmen, här sitter det en propp.

In kommer en sköterska och slussar ner mig till akutavdelningen.

Så småningom blir jag lagd på en säng (jag tror till och med det var samma säng som för några veckor sen) och snällt nog hissade de upp huvudänden så jag i alla fall fick halvsitta. Det togs prover, pratades, fylldes i formulär och sen fick jag vänta..

Så kom det in en läkare och ville prata där jag halvlåg på den lätt obekväma sängen. En ganska småvuxen kvinna som liksom böjde sig över mig och pratade NÄRA. Jisses, tänk på mitt personal space!! Jag fick nästan lite panik och hörde väl egentligen bara att hon skulle återkomma när alla provresultat var klara. Så en timma senare när hon återkom var jag lite förberedd och satt upp. Men fortfarande var det anfall som gällde och hon pratade så nära att jag blev alldeles vindögd. Ja jösses... Jag fick i alla fall med mig en hel hög med grejer därifrån. Broschyrer, piller, halsband och stödstrumpor. Och en tillsägelse att sluta med p-pillerna. 

Gissa hur många gånger jag försökte ta på strumpan och på hur många olika sätt?? Men på riktigt, hur har de inte tänkt här? Eller är det meningen att man ska sitta still med benen i högläge hela tiden... fast promenera ska man ju.. Jag funderar fortfarande och tar på mig andra strumpor när jag går på promenad.

Anföll pillerkartan till kvällsmaten. Två om dagen i samband med mat i tre veckor sen blir det nya piller. Prydliga rader tänkte jag och vände på den när jag läst i broschyren att asken man dick med sig hem skulle vara så himla pedagogisk. Hur då liksom?

På BAKSIDAN! Men jösses, vem håller kartan så och trycker ut pillren?? 

Nåja. Värk och en ohygglig matthet så hemma blev jag några dagar till. Med facit i hand var det väl lika bra det, för igår när jag var på promenad rann mensen till. Bokstavligt. Hade inte varit kul att sitta i en kundbil då kan jag säga. Och inatt har jag gått upp varje 1,5-2h för att byta skydd. Men det är en helt annan historia.

Kram

 

 

Sjuk

 

För vad som känns som en evighet sedan nu rullade en pandemi ut över världen, en smittsam virussjukdom med en massa olika märkliga symptom. I början verkade det inte värre än den "vanliga" influensan men det skulle snart nog visa sig att den krävde dödsoffer på löpande band.
Under den här perioden har jag fått se folk från deras allra sämsta och egoistiska sidor, det är inte helt lätt att arbeta med kunder IRL vill jag lova. Och när det gäller bilar verkar det vara svårare att lämna den ur syn några minuter än att lämna sitt barn på dagis/skola... I början fick kunderna fortfarande vara med i hallen men vi skulle be dem hålla avstånd. Det gick ju bra tills man öppnade huven... inte tusan visste jag att det satt en så stark magnet därunder. Och vad är det förresten som visar sig därunder på besiktningen som aldrig annars syns? Nåt måste det ju vara...

Hur som helst så har jag nog backat flera kilometer för att hålla avstånd till alla som "redan haft det", "inte är rädda för den där skiten", "bara har gubbhosta eller "har fått första sprutan" osv osv
I mitten på maj hjälpte det inte att backa längre, en onsdag när jag kom hem efter jobbet kände jag mig lite trött så jag lade mig en stund på soffan. Två timmar senare vaknar jag med världens feber och en dålig smak i halsen. Jäklar, det smakar halsfluss... Ringer chefen och sjukanmäler mig. Eftersom klockan är kväll tar jag alvedon mot feber och ställer klockan så jag kan ringa vården dagen efter.

Fy tusan så dålig jag är när jag vaknar. Ont i halsen och det smakar svavel. Får en uppringningstid från VC, ställer larmet och lägger mig igen. Blir uppringd, får en tid, äter ett ägg, duschar och åker till sjukhuset. Det visar sig att mitt CRP (typ sänka) är jättehögt (160) så jag får penicillin utskrivet. De tar ett prov på Covid-19 för säkerhets skull när jag ändå är där. Jag får en ny tid om fyra dagar för att se så jag svarade på penicillinet. Jag åker hem, äter ett ägg och går och lägger mig.

Nästa kväll får jag svar att provet påvisar Covid....

Vila, vätska och en katt... fy tusan vad sjuk jag blev. Låg i soffan och hoppade som ett popcorn av frossa. Dubbla filtar och en katt för att få värme. och jag sov... och hostade... och hade ångest för att jag kanske hade smittat andra. Hade haft nattgäst helgen innan och föräldrarna var på besök då med.... och kollegan på jobbet som jag jobbat nära med...
Snälla grannar och vänner hämtade beställning från apotek och mataffären. Många erbjöd sig, jag är väldigt tacksam.
Efter några dagar av feber upp och ner avtog i alla fall den. Det var annat med andningen. Det blev några turer till sjukan och jag fick utskrivet mediciner. Mot mattheten fanns inget... 

Alltså denna utmattningskänsla. Ibland klev jag ur soffan och gick till matsalen, blev HELT SLUT så jag bara var tvungen att lägga mig igen. Nästa gång började jag tömma diskmaskinen, det toc nog tre sovpauser innan jag var klar. Att gå uppför trappan var närapå ett dagsprojekt... Alltså, det känns som att kroppen blir "strömlös", det finns inte ens ork att lyfta en arm.

Efter någon vecka orkade jag släpa mig ut i det vackra vädret och kunde sitta i min garngunga. Tack och lov för den! Att sitta där och vaggas av brisen, njuta av dofterna och läsa lite när orken räckte till. Ja, till och med att sitta still och läsa var utmattande.

Tredje veckan vågade jag gå en liten promenad. Den var nog 300m lång och innehöll en paus ;)

När kroppen börjar svara på medicineringen orkar jag så sakteliga gå lite längre även om vi inte pratar långpromenad här. Så kom bakslaget. Sämre igen och förlängd sjukskrivning. Fortfarande tar orken bara plötsligt slut och jag måste lägga mig, tack och lov inte lika ofta. 

Men så plötsligt efter kanske 6 veckor vände det. En känsla av att det fanns ny energi i kroppen infann sig, jag började få tillbaka aptiten för annat än de nudlar jag levt på i flera veckor. Det slutade med totalt sju veckors sjukskrivning och ett par semesterdagar innan jag var tillbaka på jobbet igen.

Har jobbat en vecka nu. Helt slut efter en arbetsdag men inte utmattad så det har verkligen gått åt rätt håll. Jag får väl räkna med att inte orka på topp ett tag till men det kan vi nog kalla för återhämtning. Jag är ändå tacksam att jag inte behövde sjukhusvård. Jag fick även behålla smak och luktsinne. Och det var ju fint väder att sitta ute i. Det visade sig också att jag inte spridit smittan vidare till nära och kära.

Stay safe!

2020 tog slut till slut...

 

Ett helt nytt och oskrivet år låg framför mig. 2020... det till och med lät ju bra för en siffertok som jag. 2020... så många förväntningar och så många planer

I ganska vanlig ordning startar nya året med ett par dagar i Stockholm för att suga ur det sista ur brorsans besök. Bio, motion, god mat och dryck. Umgänge som känns bra. Om bara ett par dagar ska jag börja på ett nytt jobb. Som sagt 2020 låter som ett år av löften.

Solsken och motion. Nya funktionella kläder för att klara av de flesta väder... Det här är något som jag faktiskt håller i hela året. Framåt sommaren lyckas jag till och med ta mig runt en skogsslinga på 10km! Heja mig!

Världen rapporterar om en ny influensa. Corona kallas den i dagligt tal. Som ölen från Mexico. Det dras skämt på både längden och tvären om detta. Snart får dock Sverige sitt första fall, här där jag bor. Hur orolig ska jag vara? Ännu vet vi inte riktigt vad som komma skall så planer fortsätter att smidas.

I April är det tänkt att jag ska träffa brorsan i New York för vidare resa till Charlotte. Minsann ska vi besöka en stor Metal-festival. Som jag ser fram emot detta. Massor med bra musik i dagarna tre. Varmt klimat och god mat. Veckorna rullar på och antalet smittade i världen ökar. Kanske vi bara ska ses i New York? Festivalen verkar bli inställd.... Och så blev hela resan. 

Nåja, det går ju flera flyg. 

Tvätta händer, hålla avstånd och kalkylera risker blir vardagsmat. Humöret varierar i takt med människor som inte kan se allvaret i situationen. Åh! Det är så lätt att glömma det där Corona... Är det?? Det är ju det enda det rapporteras om i media från morgon till kväll. Vilken bunker lever folk i egentligen?

Så kom hopp om sommar. Varje år har mamma och jag en inofficiell tävling om vart sädesärlan ska bli sedd först. Även i år landade den i Sibirien innan den blev synlig i södern. 

Sommaren medförde ett par projekt här i Sonarp. Eller fortsättning på påbörjat dito. Det har tagits beslut om byggnadsrivning här på gården så tillfälligt förråd är snickrat och målat. Det har gjorts en liten mur av sten mot gräsmattans kant och det är utlagt en massa täckbark runt bärbuskar. Det rensas i både rabatter och uthus och vardagen rullar liksom på bredvid pandemin som härjar. Jag är så tacksam att jag lever på landsbygden och kan röra mig utomhus utan att träffa på en massa andra som flyr ut i naturen för att få göra något annat än att stirra på lägenhetsväggarna.

 En skön oas i trädgården för att ladda kropp och själ. Det blev en del sköna kvällar i garngungan, vaggad av vinden med lite portvin och en god bok. Så småningom upptäckte även Signe att det var mysigt att ligga där hos matte och vaggas i kvällsbrisen.

Och nej, det gick inga fler flyg...

Hösten visade sig komma med utbildningar i bagaget. Jag började på körskola! Dags att utöka behörigheten med ett C

Om jag hade roligt? Oh ja! Jösses vad stor man känner sig, rattandes flera ton och många meter. Barndomsdröm som blev verklighet. Så glad att jobbet gett mig möjligheten att utvecklas och lära mig nytt. På detta följde kurs i tre veckor för att lära mig besiktning av tunga fordon. Skolbänken är alltid en utmaning men jag älskar det!

Kursen var uppe i Arlanda och jag hade beslutat mig för att inte köra hem på helgerna. Många timmar i bil som bara ger några trötta timmar hemma innan det är dags att åka igen kändes lite onödigt. Meeen.... Läget på hotellet erbjöd inte mycket att röra sig på och rummet var lite litet för att hänga i en hel helg utan att få cellskräck. Ingen vidare mat hade de att erbjuda heller. Så jag bokade mig lite lyx i city i stället.

Åkte kollektivt...

Och skaffade mig skydd mot säsongsinfluensan...

Under sommaren fick jag åter kontakt med en brevvän från skoltiden. Hon är från Australien och hittade mitt foto med namn på baksidan när hon tömde sina föräldrars förråd. Hon sökte på Facebook och hittade mig. Tänk vad tekniken nu för tiden är bra! Vi har till och med videosamtal med lite ojämna mellanrum. Det är mycket trevligt.

Och det är med teknikens hjälp kontakten med bror upprätthålls nu för tiden. Vi har genomfört flera traditioner tack vare denna teknik, evigt tacksam för detta. Så det blev både jul och nyår trots allt. Vi har firat var för sig och tillsammans med allt vad tidsskillnad och teknik möjliggör. 

Så bortom Covid-19 och alla dess påföljder och omställningar har det ändå varit en hel massa positiva saker som hänt. Låt det fortsätta hända en massa positiva saker det nya året 2021. 2021... jo, men det låter också ganska bra för en siffertok. 20 21. 

20 21 Här kommer jag!!