För en väldans massa år sedan kom jag på den briljanta idén att jag ville bo i ett hus på landet. Det kan ju tyckas vara en riktigt bra idé med tanke på lugn och ostördhet. Det är faktiskt riktigt fint när det är alldeles tyst, inga bilar eller grannar eller vad för ljud som nu brukar smutsa ner bakgrunden..
Och ensam på landet blev det. Den äldre damen som bodde i huset bredvid hann lämna jordelivet innan huset var renoverat och beboeligt. De första åren lärde jag mig att det är märkt på riktigt utan ljus i grannhuset, ingen ytterbelysning på egna tomten/huset, ingen gatubelysning och ingen lampa lämnad på inne i huset när skjutsen lämnar av mig mitt i natten.
Ingen fastlina för telefon indragen och mobiltäckningen är lagom bristfällig. I början fick jag till och med gå en bit bort på vägen och en höjd för att få signal. På vintern snöar det massor och det är ingen annan än jag som skottar.. Kallt är det också för det finns bara klena element som värms av el i ett hus som är... ja vi kan väl kalla det för dragigt. Visst, jag lejde bort lite snöröjning men de hann sällan innan jag ändå var hemma och behövde komma upp för backen.
Elledningen hängde i luften på den tiden. Det stod en stolpe på gärdet med en säkring som hade humörsvängningar. Många samtal med nätleverantören blev det där jag fick försäkra att det inte var något fel i mitt hus som löste ut säkringen titt som tätt. Och som om det inte vore nog var hela linan så instabil att den slutade leverera ström om SMHI råkade nämna att i slutet på nästa vecka kanske det blir liiiite blåsigt.
Att jag inte gav upp!
Så småningom fick jag en grannfamilj och elnätsleverantören fattade att det finns bofast folk i obygden så kablarna grävdes ner. Var nog inte så roligt att byta stolpsäkring stup i kvarten. Sedan dess har huset blivit tätare och värmesystemet är utbytt. Och snöröjningen (om det nu snöar längre alls...) sker oftast när jag är på jobbet så det är en baggis att ta sig upp för backen vid hemkomst. Frid och fröjd!
Men så kommer en sån där dag som ställer till oreda direkt på morgonen. Jag vaknade vid halv sex-snåret i morse och klev väl upp efter tio minuter eller så. Satt och slösurfade på datorn och lyssnade lite förstrött på radion. Plötsligt blev det alldeles svart och tyst i huset. Vad tusan... Det var så himla länge sedan det var strömlöst att jag knappt fattade vad som hände. Letade rätt på en ficklampa och kollade säkringarna, ingen hade löst ut. Nähä.... vad gör jag nu då?Medans jag står där lite obeslutsam och funderar på att gå ut till proppskåpet kommer strömmen tillbaka! Tack vare lov eller vad man säger...
Började slösurfa igen och kom på att jag är nog lite sugen på frukost. Sätter igång spisen för att koka ägg och efter tre minuter går strömmen igen. Väntar någon minut på att den ska komma tillbaka igen men NEJ. Inte den här gången. Lyckas få kontakt med internet på telefonen och konstaterar att EON inte ens vet att det är strömlöst. Tänker att jag måste felanmäla.
Nu är jag både hungrig och kaffesugen....
Vid klockan sju har EON begripit att de inte levererar någon el hit. Tekniker är tillsagd och beräknas vara på plats ca kl 8. Men jag är kaffesugen NU. Ska jag behöva sätta mig i bilen och åka in till stan för att köpa?? Kan ju förstås tända i spisen... men det är liksom redan varmt i huset... men kaffetarmen vann och jag tänder i spisen. Något gammalt pulverkaffe borde finnas gömt i skåpens djup om jag letar..
Rotar i mitt allra bästa skåp (det som innehåller allt kaffe och te) efter något i kaffeväg. Och dra mig på en vagn vilken lycka! Längst bak i skåpet finner jag "campingkaffe" som jag inskaffade på en mässa någon gång i tidernas begynnelse. Det kan inte vara otrevligare än frystorkat att veva ner i kokande vatten. Det är ju ändå bryggmodell..
OH JA! Det var drickbart. Och med det intaget återkom livet och jag kunde glädja mig åt knastret i vedspisen fast det redan var varmt...
Kram
