Upprepning

Jag är hemma från jobbet och är ynklig.
Mitt i den smällkalla sibiriska vintern blev det min tur (eller otur) att få någon sorts sjuka. Fast i det här vädret är det egentligen ganska optimalt att kura ihop sig under filten med lite te mellan tupplurarna. I ena stunden känns det som att jag medverkar i "Polarstation Zebra" när vinden riktigt visslar och river upp snörök som driver över gärdena och lägger sig i vallar utanför dörren. Veden tog slut idag så jag var tvungen att ge mig ut i "filmen" och hämta ny, det var kallt och hade jag varit ute lite längre så hade jag nog fått rimfrost på mösskanten.
I andra stunden tror jag att Hitchcock har varit här och satt upp kulisser till en uppdaterad "Fåglarna". Det har nämligen cirkulerat ett par korpar över mitt hem. Alldeles tyst sveper de svarta jättarna förbi strax ovanför huvudet på mig (jädrans vad stora de är) eller så hör jag deras skri på avstånd. Häftigt. Jag kan se dem genom fönstret när jag ligger på soffan med min temugg. Jag är alltså inte helt ledsen över att jag är lite ynklig just nu..
Jag orkar inte riktigt läsa så jag tänkte att det skulle gå bra att sticka. En kofta tänkte jag mig och surfade ut på nätet för att hitta ett mönster. Men inte förstod jag stickbeskrivningen inte..  Det finns dock bot på brist av kunskap: ringa mamma :)
Så jag lade upp maskor och satte igång. När jag kommer till slutet på första varvet så stämmer inte mönstret så jag repar upp..
Lägger upp nya maskor, kontrollräknar två gånger och tänker att jag kan ändra lite så att mönstret stämmer. Något går fel på vägen och jag får repa upp igen. SUCK.
När det blir fel tredje gången tänker jag att jag "plockar av" maskorna så jag slipper lägga upp nya igen. Smart va? Det visar sig att jag återigen lyckas räkna fel på mönstret så jag plockar tillbaka maskor igen och "vänder" aviga och räta så det ska bli rätt.
Blev det inte...
Repa upp och börja om från början. IGEN. Men den här gången kontrollräknade jag efter varje mönsterpass att jag gjort rätt. Jodå! Nu är jag på gång, jag har stickat flera varv och det ser rätt ut.
Snacka om upprepning....

Nu är det dags för kvällen te och krypa in under filten. Krya på mig

Guldstjärna

Jag vaknade strax före klockan sex i morse men tänkte att det nog skulle vara skönt att ligga kvar ett tag till i sängen. En kvart ungefär, sedan tyckte Signe att det var dags för matte att masa sig upp och servera frukost. Lika bra förresten annars blir det extra jobbigt när klockan ringer för arbetsdag i morgon och jag kan ha långfrukost medan jag väntar på att det ska bli ljust.
Så jag gick upp och startade radion och kaffebryggaren, matade katten och tände några ljus. Riktigt mysigt. Efter en halvtimme eller så ville damen gå ut och kontrollera sina jaktmarker så jag kliver iväg mot ytterdörren och får se att det snöar! Hela världen har blivit vit igen medan jag har sovit.. och det fortsatte.

Jag gjorde ett storkok med köttfärssås eftersom det inte såg ut att bli någon promenad på förmiddagen. 26 portioner att fylla frysen med, det är dags att börja ha med matlåda till jobbet igen. Bra jobbat tänkte jag när det var klart och jag hade ätit, ute snöade det fortfarande.
När man är mätt är man modig (??) så jag bestämde mig för att lite snö har ingen dött av. På med massa varma kläder och ut genom dörren. Hade det inte tilltagit nu? Äh! Jag går.
Efter en kilometer värker det i kinderna och glasögonen är alldeles immiga, fy bubblan det blåser också! I byarna känns det som minus 20 minst. Men har jag gett mig ut får jag väl gå lite längre.

Ett annat fenomen när det är kallt ute och man är påbyltad en massa kläder är att blåsan på nåt vis drar ihop sig och man blir pinkenödig fast det inte gått mer än en halvtimma sedan förra toabesöket. Inte en chans att sätta sig i skogen i det här vädret. Bara att traska på. Där skogen glesnar tar vinden i ordentligt och jag undrar det kloka i att ha gett mig ut på en så lång promenad.
Det blev bättre när promenaden bytte riktning och jag fick vinden i ryggen istället. 6km och en timma senare kommer jag hem. Toa toa toa... åh vilken lättnad. Jag bryggde mig en kopp te och kröp in under filten väldigt nöjd med mig själv.

Guldstjärna till mig

Ny karriär??

Åh vad det är mörkt ute.
På eftermiddagen kan man ana att det är ljust något längre nu men på morgonen... I flera veckor har det känts som om varenda fönsterglugg vore igenbommad med både luckor och mörkläggningsgardiner.
Jag vaknar vid fyratiden och det är svart, tänker att jag ska somna om. Gör väl det men ligger mest och vänder och vrider och väntar på någon sorts ljusning utanför. Det händer aldrig och till slut bara måste jag gå upp, får liggsår annars. Jag tänder lampan och kliver ur sängen, kör igång kaffebryggaren och startar radion.
??? -Ekot, klockan är sju...
Hur hände det?
Eller nästa morgon när jag kliver ur sängen klockan halv sex. Sedan blir jag sittandes lääääänge. Halv åtta kan jag fortfarande inte skymta trädtopparna ute. Det har alltså blivit ganska långsamma morgnar sista veckorna och det är här den nya karriären kommer in: Jag har blivit dörröppnare!!

Jo, helt sant. Igår morse/förmiddag öppnade jag dörren ungefär var sjunde minut mellan klockan åtta och klockan tio.
Himla springande.
Det går till så att Signe äter sin frukost och vill sedan gå ut, helt okej. När det sedan äntligen ljusnar ställer hon sig på trädäcket utanför matsalsfönstret och stirrar på mig: dags att komma in. Så är vi igång. -Nähä... blir det inget godis?? Då vill jag gå ut igen! (Jag öppnar dörren)
En lagom stund senare står hon utanför fönstret och stirrar på mig och historien upprepar sig. Ganska många gånger. Men jag får lite morgongympa och börjar bli ganska bra på att öppna dörren :)
Och på kvällen när hon ligger hos mig i soffan är det värt varenda gång jag får gå mellan stolen och dörren så jag ler mellan suckarna när hon vill gå ut igen (eller in).

God Kväll