För vad som känns som en evighet sedan nu rullade en pandemi ut över världen, en smittsam virussjukdom med en massa olika märkliga symptom. I början verkade det inte värre än den "vanliga" influensan men det skulle snart nog visa sig att den krävde dödsoffer på löpande band.
Under den här perioden har jag fått se folk från deras allra sämsta och egoistiska sidor, det är inte helt lätt att arbeta med kunder IRL vill jag lova. Och när det gäller bilar verkar det vara svårare att lämna den ur syn några minuter än att lämna sitt barn på dagis/skola... I början fick kunderna fortfarande vara med i hallen men vi skulle be dem hålla avstånd. Det gick ju bra tills man öppnade huven... inte tusan visste jag att det satt en så stark magnet därunder. Och vad är det förresten som visar sig därunder på besiktningen som aldrig annars syns? Nåt måste det ju vara...
Hur som helst så har jag nog backat flera kilometer för att hålla avstånd till alla som "redan haft det", "inte är rädda för den där skiten", "bara har gubbhosta eller "har fått första sprutan" osv osv
I mitten på maj hjälpte det inte att backa längre, en onsdag när jag kom hem efter jobbet kände jag mig lite trött så jag lade mig en stund på soffan. Två timmar senare vaknar jag med världens feber och en dålig smak i halsen. Jäklar, det smakar halsfluss... Ringer chefen och sjukanmäler mig. Eftersom klockan är kväll tar jag alvedon mot feber och ställer klockan så jag kan ringa vården dagen efter.
Fy tusan så dålig jag är när jag vaknar. Ont i halsen och det smakar svavel. Får en uppringningstid från VC, ställer larmet och lägger mig igen. Blir uppringd, får en tid, äter ett ägg, duschar och åker till sjukhuset. Det visar sig att mitt CRP (typ sänka) är jättehögt (160) så jag får penicillin utskrivet. De tar ett prov på Covid-19 för säkerhets skull när jag ändå är där. Jag får en ny tid om fyra dagar för att se så jag svarade på penicillinet. Jag åker hem, äter ett ägg och går och lägger mig.
Nästa kväll får jag svar att provet påvisar Covid....
Vila, vätska och en katt... fy tusan vad sjuk jag blev. Låg i soffan och hoppade som ett popcorn av frossa. Dubbla filtar och en katt för att få värme. och jag sov... och hostade... och hade ångest för att jag kanske hade smittat andra. Hade haft nattgäst helgen innan och föräldrarna var på besök då med.... och kollegan på jobbet som jag jobbat nära med...
Snälla grannar och vänner hämtade beställning från apotek och mataffären. Många erbjöd sig, jag är väldigt tacksam.
Efter några dagar av feber upp och ner avtog i alla fall den. Det var annat med andningen. Det blev några turer till sjukan och jag fick utskrivet mediciner. Mot mattheten fanns inget...
Alltså denna utmattningskänsla. Ibland klev jag ur soffan och gick till matsalen, blev HELT SLUT så jag bara var tvungen att lägga mig igen. Nästa gång började jag tömma diskmaskinen, det toc nog tre sovpauser innan jag var klar. Att gå uppför trappan var närapå ett dagsprojekt... Alltså, det känns som att kroppen blir "strömlös", det finns inte ens ork att lyfta en arm.
Efter någon vecka orkade jag släpa mig ut i det vackra vädret och kunde sitta i min garngunga. Tack och lov för den! Att sitta där och vaggas av brisen, njuta av dofterna och läsa lite när orken räckte till. Ja, till och med att sitta still och läsa var utmattande.
Tredje veckan vågade jag gå en liten promenad. Den var nog 300m lång och innehöll en paus ;)
När kroppen börjar svara på medicineringen orkar jag så sakteliga gå lite längre även om vi inte pratar långpromenad här. Så kom bakslaget. Sämre igen och förlängd sjukskrivning. Fortfarande tar orken bara plötsligt slut och jag måste lägga mig, tack och lov inte lika ofta.
Men så plötsligt efter kanske 6 veckor vände det. En känsla av att det fanns ny energi i kroppen infann sig, jag började få tillbaka aptiten för annat än de nudlar jag levt på i flera veckor. Det slutade med totalt sju veckors sjukskrivning och ett par semesterdagar innan jag var tillbaka på jobbet igen.
Har jobbat en vecka nu. Helt slut efter en arbetsdag men inte utmattad så det har verkligen gått åt rätt håll. Jag får väl räkna med att inte orka på topp ett tag till men det kan vi nog kalla för återhämtning. Jag är ändå tacksam att jag inte behövde sjukhusvård. Jag fick även behålla smak och luktsinne. Och det var ju fint väder att sitta ute i. Det visade sig också att jag inte spridit smittan vidare till nära och kära.
Stay safe!
