The Final Tour

Igår var det dags, den stora anledningen till min Seattlesemester: konsert med Mötley Crüe. Deras avskedsturné som inleds med ett varv i Nordamerika innan de snurrar ut i resten av världen. Världens lyckligaste jag fick en biljett av brorsan i födelsedagspresent....
Vi kom i god tid till arenan, hade biljett för bilen på den "smidiga" parkeringen där man har företräde ut på hemvägen... Vi åt medhavd smörgås och när grindarna in på området öppnade gick vi in, handlade lite i merchen och satte oss i skuggan. Det var ytterligare en "kontroll" in på själva arenan den här gången men vi tänkte att det fanns ingen anledning att köa och trängas för lång tid innan. Och nej, det fanns ingen som helst anledning att stressa in såg vi sen...

Det här hade vi skojat lite om när vi läste på biljetterna men avfärdat med att "inte kan de väl ställa ut stolar på hela ståplats, hur skulle det se ut??"
Men JO, det kunde dom. Jösses, hur skulle den här tillställningen bli? Pensionärsvarning med sitt-diggning och handklapp? SUCK.
Well, först upp var ett New York band som jag inte la på minnet, varken namnet eller hur de lät...

Tufft jobb att kliva upp och värma en sittande publik där inte ens hälften har kommit ännu. Men de jobbade på och i pausen som följde spelades covers av nästa akts låtar på stereon...

Who is the man behind the mask??

Helt rätt! Alice Cooper. Och gubben rockar på bra fortfarande. Kvällens bästa låt var "School's Out" där han på ett väldigt bra sätt trasslat in Pink Floyds "Just another brick in the wall". Toppen!

 Komplett Alice-konsert med orm, tvångströja, Frankenstein och halshuggning.. Jag log massor och tänkte att det finns yngre gubbar som gör sämre show.

Efter det var det dags då... Bandet i mitt hjärta: Mötley Crüe.
Jag ska väl klara av den dåliga kritiken först.. Alltså, Vince Neil ÄR inte vad han en gång varit. Men igår när jag ändå stod såpass nära (Nä, ingen satt ner) såg jag att minst hälften av det som låter dåligt beror på dålig mick-teknik. Synd. Och ljudkillen var lite i otakt med "smällarna" ett par gånger. Annars har jag inte mycket att klaga på.
Nikki skötte snacket om bandets historia

Inget nytt under solen för den som kan sitt Mötley, men det är kul att höra det berättas live med publikrespons och lite show.
Vince gjorde inte mycket väsen av sig mer än att vara lite rolig, tacka publiken massor och le en massa.
Mick hasade från ena scenkanten till den andra, en stor bedrift med tanke på hans sjukdomsbild. Han spelade dock fantastiskt bra och det är sällan man ser fingrarna flyga fram på gitarrhalsen på detta vis

Teaterapan Tommy då? Jo, han hade såklart en show med snurrande trumset och lite pladder

 Upp i taket, snurra sakta framlänges och baklänges, allt medan han går loss på trummorna, pratar om utsikten och har roligt. Den här gången var det massa olika färger som lös i trummorna också, som sagt: lite av en teaterapa. Men det märks att han har kul..
Och timmarna FLÖG iväg kan jag säga. Pyroteknik och knallar, solon och dansande tjejer. Showen innehöll det den skulle

Sen var det slut.
Men alltid kommer Mötley att vara bandet i mitt hjärta. Jag kanske inte längre tycker att deras musik är den allra bästa hela tiden alla dagar i veckan men det är något speciellt med första kärleken som man brukar säga...