måndag 12 december 2016

Oåret 2016


Mitt hus
Ganska talande bild. Ett härligt krypin vid regnbågens slut, vackert beläget i vad som kan kännas som mitt i skogen. Å andra sidan ser du ju molnen som hänger över.... I år har de trillat ner allihopa. Rakt på mitt hus och orsakat det ena efter det andra.

Man kan väl säga att det började med värsta influensan när jag besökte Sweden Rock, det som skulle bli den bästa festivalen ever sett till årets lineup. Ah well, det blir inte alltid som man tänker sig. Tur jag hade med mig en burk Alvedon så jag klarade sista dagen och hemresan.
Väl tillfrisknad skulle det städas inför brorsans besök, knappt feberfri trodde jag först att jag såg syner
Men tyvärr, huset var invaderat av svamp, den där läskiga sorten som sprider sig som eld i fnöske. Bryt ihop och kom igen har jag sagt till mig själv många gånger.... första fasen av det jobbet finns beskrivet tidigare i bloggen.
Första rummet blev "klart" och det var dags att sätta igång med nästa. Stort slit och släp och en hel del tandagnissel när eländet visade sig vara värre än förväntat. Ut med kaminen och fram med storklustret, en del agressioner dundrade i alla fall iväg där. Slå, gräv, slå. gräv. Ut med hela bjälklaget. Damm. Damm överallt!! Jag liksom typ hatar damm nuförtiden. Överallt lade sig ett lager damm. Äckligt damm från betong och jord.
Det är ganska jobbigt att behöva bo mitt i ett renoveringselände som det inte går att stänga dörren om. I alla fall blev det dags för mig att åka på semester. Tur att den var bokad och betald redan i mars annars hade jag säkert ställt in. På morgonen avresedagen när jag satt och åt frukost så rann det vatten ur de tomma värmeledningarna.... så här lämnade jag stället


Jag hade tre fantastiska veckor då brorsan skämde bort mig och jag skämde bort mig och det var helt skönt att koppla bort det där hemma ett tag.
Jag kom hem till ett rum som hade både golv och väggar så det var väl bara att börja jobba igen
Spackla och slipa och spackla och slipa. Samtidigt som jag funderar på vad jag ska ha för tapeter.... Jag gillade ju de gamla väldigt mycket så helt lätt att tänka nytt var det inte.
Mellan allt spackel och slip bar jag vattendunkar... Brunnen var nästan tom så det var till att vara sparsam med dropparna. Duscha och tvätta på annat ställe än hemma, hämta vatten i dunkar till matlagning och spolning i toaletten. Blommorna vill ju ochså ha vatten förresten.... och bara att tvätta händerna utan rinnande vatten kan ju få en att sucka lite. Savetter är en bra uppfinning...
Ett resultat i nya sovrummet blev det i alla fall och när de nya tapeterna väl var uppe såg jag att det inte alls passade med möblerna längre... Bara att måla då ;)
Blev rätt fint ändå.

Man kan tycka att det hade räckt såhär. Men inte riktigt. En kväll strax innan jag flyttade tillbaka till mitt sovrum låg jag på soffan och hade nästan somnat när jag hörde ett obekant ljud. Någon sorts tickande fast oregelbundet. Till slut blev jag så fixerad att det bara inte gick att ligga kvar, bara att kliva upp och försöka lösa mysteriet. Stannade till i hallen och lyssnade... nä... jo.... ja, från köket kommer det! Kanske har jag inte stängt kranen ordentligt? Kanske en vattenflaska som låter? Jag kliver in i köket och väntar. Det tar en stund, sedan hör jag ljudet igen: PLUPP! Det konstiga var bara att ljudet kom från där mina fötter befann sig. Jag tittar ner och ser en blöt fläck på golvet. Men hur?? Mitt på golvet?? Vänder blicken uppåt och där i taket hänger en vattendroppe. SUCK!!!
Upp på ovanvåningen. lokaliserar läckan till ett vattenledningsrör i förrådet. Alltså, hur mycket otur kan man ha??
Nåja, läckan tätades dagen efter av kära far och försäkringsbolaget kontaktades.
Ett par dagars lugn och ro infann sig innan nästa katastrof: Värmepumpen slutade fungera. Eller inte helt. Den slutade fungera vid minusgrader. Massor med turer om det men det verkar ha löst sig så att reparation kan ske runt jul.
Så.... vågar jag andas ut nu?? Det är ju ett par veckor kvar det här året. Håller alla tummar jag har att jag har fått min beskärda del nu.
ETT STORT TACK!!!!! Till alla ni som hjälpt mig i både stort och smått. Ni vet vilka ni är, ni är ovärderliga. Ingen nömnd ingen glömd som man säger.

Kram

















1 kommentar:

  1. Jag vet nog ingen som kan bemästra så mycket på så kort tid och ändå ha ett leende kvar till mig.

    SvaraRadera