Haltar vidare

 

Har tagit mig från paradiset till Seattle., eller till en grannstad som heter Redmond. En annan sorts paradis kanske.. det är ju nästan som mitt andra hemma fast som inneboende hos brorsan. Kom till lägenheten ganska sent på osdagskvällen förra veckan så nu har jag varit här en dryg vecka. 

På torsdagsmorgonen for brorsan iväg till jobbet oh jag hade tvättdag. Alla sandiga och svettiga kläder, skor och handdukar från påhitten veckan innan krävde några maskiner. Lite skönt att mest såsa runt, fixa med packningen, gå och handla. Jag har fortfarande rejält ont efter olyckan på Hawaii och rör mig inte direkt i blixtens hastiget. Tur att det finns piller.

Fredagsmorgonen ringde klockan. Dags att anstränga musklerna lite innan det var bokat en välbehövlig massage på Spa-anläggningen

Efter 90 minuter under Carols magiska händer känner jag mig två centimeter längre och musklerna sjunger av glädje. Lite lyx på semestern är jag allt värd! På kvällen var det dags att ge smaklökarna lite lyx; en väl tillagad stek med pommes till. Intogs i sällskap av goda vänner och då blir det en extra guldkant. 

Måndag var meningen att jag skulle ha ett träningspass ihop med brorsan för hans PT. Men se han har dragit på sig en förkylning så jag fick ta det passet utan sällskap. Gick ju lika bra det då jag tränat för henne tidigare. En del anpassningar av passet för att inte förvärra knä/underben så mycket core. Wohoo! Magmusklerna kommer älska mig! Men som bonus var kaffet klart när jag kom tillbaka..

Då brorsan jobbade hemifrån och hade en massa möten tänkte jag att en tur in till Seattle City kunde vara på sin plats. Det finns en butik där jag behöver besöka före hemfärd.

Tog den vanliga rundan via ett par klädaffärer först. Men Vad Falls!?!? Det finns redan julpyt framme!? Jösses! Väl över den chocken tog jag mig till Public Market. MEH! Den butiken jag skulle besöka var stängd på måndagar såklart... Vad är plan B? Nåja, lunch ska ändå intagas så jag börjar gå uppför backen mot Capiol Hill. Lite drygt halvvägs upp i backen ligger en bra Mexikansk restaurang. Den får det bli. 

Jag tänker att när jag har ätit kan jag traska till Volunteer Park och titta på alla Dahlior om de är kvar. Bra plan!

Beställer kycklingfajitas och njuter av måltiden. Väl mätt och belåten traskar jag ut på gatan igen och det REGNAR?? Vart kom det ifrån? Jaja... jag vet att det kom uppifrån men prognosen hade visat sol hela dagen. Så mycket för det alltså. Buss tillbaka hem...

Tisdag var en ny slappardag med lite tvätt, handla mat och läsa bok. Det är ju ändå semester... Promenader och lättja i lagom dos. Sen var det såklart slut på latandet för på onsdagsmorgonen hade jag tid bokad med tränare på gymmet. Woho!!

Klar där beslöt jag mig för att låna bilen och köra till Bellevue Botanical Garden och traska runt. Eller linka. 

Den är völdigt stor och innehåller massor av olika växtligheter. Massor med vatten såklart, och allt från skog till blomsterrabatter, våtmark och stenpartier till Japansk trädgård och allsköns gräs. Allt arrangerat med bra gångvägar och skyltar om djur och växter. En riktig favoritplats.

Till kvällningen tog vi Bussen in till Seattle för att gå på Basket. Japp! Ni läste rätt. Basketmatch minsann.

Seattle Storm vs Atlanta Dream. 

Damlaget är superpopulära bland Seattleborna och det är en hel cirkus runt matcherna här. Vet inte hur det är hemma nuförtiden då jag senast såg basket live på 90-talet eller så....

Men här var det full volym på högtalarna och de hade en DJ som spelade olika musik beroende på vad som hände på planen. Det var småtävlingar i pauserna och det fanns en dansgrupp som supportade laget. En kvinna verkade ha som uppgift (vid sidan av den stora maskoten) att elda på publiken. Hon sprang runt med mikrofon och flaggor och tjoade att det skulle viftas med plakat och hejas lite extra. 

Men en upplevelse var det allt. Det var dessutom två duktiga lag som möttes så det var jämnt ända till slutet. Vilken tur att hemmalaget vann.

Kram alla!

Diamond Head Trail

 

Vi försökte traska den här leden förra gången vi var här. Det vi inte visste då var att man måste lösa pass i förväg och boka sin stund där. Så nu hade min bror varit förutseende och gjort så. 

Vi kom till parken strax efter kl 8 på morgonen redo för vandring uppför. En dryg kilometers uppförsbacke tackar man ju inte nej till på morgonkvisten ;)

Gå hela vägen upp och stanna för fotografering på nervägen är nog bästa strategin. Dessutom tänkte jag väl som så att om jag stannar för många gånger på vägen upp kanske jag hinner känna efter hur ont jag har... Så traskar på gör vi. Stundom riktigt svettigt där det blir trappor uppför. Ingen riktig semester utan en massa trappor!! Eller vad säger min kära bror...? På något vis lyckas vi alltid hitta trapporna när vi är någonstans.

Var det värt promenaden då?

Jo men utsikten var ju alldeles fantastisk. De där små husen nere vid havskanten är bara 10 minuters bilresa bort och när man är där upplevs de en aning större. Efter att ha hämtat andan, trängts med andra turister om bästa selfie-platsen och tagit en massa bilder vände vi om och traskade nerför. Hittade en annan trappa för vägen ner som man nådde genom en nästan osynlig liten håla i betongen

Som sagt, trappor är ju alltid kul. Och så här slapp man ju möta en hel del folk som var på väg upp.

Ett tillfälle att öva på Monkey Bars??

Men nej, vi gick på trappstegen som vanligt folk... den här gången i alla fall ;)

Lång trång gång... Det var skönt att runda kröken så man såg att den faktiskt tog slut. 

Ner kom vi i alla fall och nu skulle den sista dagen utnyttjas till fullo. En lättare matsäck, badkläder och bok packat; Beach, Here We Come!!

Det var lite tacksamt molnigt och vi hittade en strandremsa där vi slapp trängas med folk. Lagom vågor till skillnad mot de närmre badställena. Vattnet var tillräckligt klart för att man skulle kunna se botten och undvika att trampa på vassa stenar. 

När jag satt och tuggade på ett äpple fick jag se att stranden var full av små halvgenomskinliga krabbor som for omkring. Jag petade på brorsan och vi satt där en stund och filosoferade över tillvaron och olika skapelser på planeten. Och plötsligt får jag se en skugga i vattnet...

Nämen! Är det? Ja det är det! Eller? Nääää.... Eller jo! det är det visst! En sködpadda!

Kanske kan ni ana den mörka skuggan på bilden. Inte helt lätt att se och jag hade nog inte sett det om jag inte vetat om. 

Men sett en livs levande vild sköldpadda i havet har jag. Häftigt. Skulle gissa att skölden var 

ca 40cm lång. Jättegullig var den när huvudet kom över ytan och spanade.

Efter ett par timmar var vi ändå mätta på sol och sand och åkte tillbaka till hotellet. Tidig middag (gissa vad det blev??) och sedan packa. Kan inte alls förstå vem som stökat till så i mina väskor de här dagarna? Jag har ju bara varit på stranden typ... Men packat blev det och eftersom middagen intogs tidigt orkade jag _nästan_ klämma i mig hela efterrätten 

Hej då Hawaii

Mer Hawaii

 

Efter att ha roat sig i terrängen går det åt vilodag. Så efter intagen frukost och fulladdad med smärtlindring både inuti och utanpå linkar jag iväg till stranden. Stackars brorsan får träna på att verkligen gå långsamt. Det vet man ju hur kul det är att gå myrsteg om inte man behöver liksom. Ett under av tålamod, all kärlek till honom. Varje steg var en plåga men tillslut nåddes den efterlängtade sanden och ett par dopp blev det också.

När det började kurra i magen och kroppen tyckte att sanden började bli väl knölig linkades det tillbaka till hotellet. Dusch och Lunch!

Bästa fiskrestaurangen fick det bli. Om jag räknar rätt hann vi nog äta där fyra gånger på 6 dagar. Det är väl tillräckligt varierad kost om det är olika fisk?? 

Mätt och belåten var det dags att inhandla vykort. Lättare sagt än gjort. Vykort verkar helt ha gått ur tiden. Jag antar att jag är ruskigt omodern som fortfarande håller på med sånt? Förra besöket här såldes vykort i varenda liten butik och nu gick jag från den ena till den andra utan att hitta ett endaste litet kort. Så det blev en liten siesta på hotellet innan det var dags för andra ronden på stranden.

Vattennivån stiger framåt eftermiddag/kväll så stranden blir trängre både av det och av att fler har vaknat och släpat sig dit. I alla fall hittar vi en liten plätt att breda ut handdukarna på och vi kan sola och bada en stund till. Det är ganska kraftiga vågor den här eftermiddagen och killarna i livräddartornen ropar ganska ofta i sina megafoner. Folk stojar och tjuter oupphörligt och jag ligger väl och dåsar bort lite halvt i värmen.

Rätt vad det är hör jag ett tjut som jag tycker är något högre och mer ihållande än det som låtit hela tiden. "Ojojoj" säger jag till brorsan, "kom det en extra stor våg nu eller?" Jag hann väl knappt avsluta meningen innan jag kände hur fötterna blev kalla och våta...

Så svaret på frågan kom liksom automatiskt. Brorsan klarade sig såklart undan men det kändes lite som att det fick vara nog för den här dagen. 

På väg till stranden hade jag sett vad som verkade vara vykort i en butik utmed strandpromenaden så vi tog den vägen tillbaka. Men inte... det var någon sorts tecknade kort med "retromotiv" Jättefula. Så nej, inga vykort funna..

Efter dusch och skölj av handduk går vi ut för middag. Gissa vad??

Åter nöjda med maten traskar vi igenom en liten marknad med diverse tingeltangel. Kvällen är alldeles ljummen med en svag bris som gör att luftfuktigheten inte upplevs lika hög. Efterrätt ikväll kanske? Så vi går  till ett ställe och köper glass. Sitter på en stenmur och tittar på det kvällsmörka havet och bara njuter. Såna här kvällar är bra för själen.

Tillbaka på hotellet kan jag konstatera att den här vilodagen har jag ändå linkat fram drygt 19000 steg. Bra eller inte? Det lär väl märkas.. 

Natti

All The Fun

 

Äntligen hav och sandstrand. Varmt hav och varm sandstrand. Välpreppad med frukost i magen och solskydd på skinnet var jag redo för lite strandhäng på fredagsmorgonen. Det gäller ju att ge sig ut innan den värsta hettan slår till. 

Ett par timmar att lyssna på vågskvalp, bada och sola kan ju göra vem som helst lite hungrig så lunchpaus fick det bli. Och lite shopping av nödvändigheter. En liten siesta och sedan ner på stranden en stund till före middagen. Mycket njutbart.

Så blev det lördag morgon. Vi fick  hänga på låset till frukostmatsalen för brorsan skulle göra en halvmara i terrängen med en massa hinder. 

Så vad ska jag hitta på under tiden?? Det är ju ändå strålande sol och dryga 30 grader varmt så varför inte ta en joggingrunda? 

Jag byter om till joggingskor och svänger ut på vägen vi kom till området på. Okej, jag springer bort till där vägen ser ut att svänga och sedan vänder jag, det blir nog lagom... Drygt 3 km senare gav jag upp och sprang tillbaka, den raksträckan tog visst aldrig slut. Fort gick det inte heller i värmen så en knapp timme senare var jag tillbaka vid bilen och krånglade mig ur svettiga springkläder. Det är faktiskt inte helt lätt att ta sig ur en genomblöt sport-bh men jag vann både den brottningsmatchen och lyckades få på mig något fräshare kläder.

Brorsan kom i mål och vi åkte tillbaka för att äta pizza och dricka öl.

På söndagsmorgonen skulle visst jag också vara med och ha roligt i terrängen. Woop woop!!

På startlinjen kl 08.15 och rakt in i vassen! bokstavligt talat. Stigen vi skulle följa var någorlunda fälld vass så lagom halt och ojämnt. det kom ett par hinder att krångla sig över. Plank går ju bra men bara en bom i luften i höjd med hakan är inte lika smidigt. Tur att brorsan kunde hjälpa till och agera fotsteg.

Efter en stund kom ett hinder som heter "Superman". Det går ut på att fastna med skon i ett grässtrå som inte går av. När det händer ska man föra armarna framåt, landa på marken så platt som möjligt och glida en bit. Jag fick 10 poäng av 10 möjliga. Nästa gång det hindret dök upp fick jag bara 9 poäng (hahaha).

Ungefär 2,5 km in i loppet var det dags för Monkey Bars. Jag klev upp och provhängde lite men kände att det kommer inte att funka, metallstängerna var alldeles för hala. Så jag klev ner igen. Och landade helt fel med vänster ben. AJ! Kändes direkt att det här var inte alls bra. Bara 7-8 km kvar genom terrängen och ca 15 hinder till. Bra tajming!

Men envisheten vann och jag linkade på. Hinder där benen behövde böjas var inte att tänka på men alla andra genomförde jag eller i alla fall provade. Troligen hade det varit smartare att vända men vem vill missa målgång och medalj??

Medan brorsan gav sig ut på nästa varv gjorde jag mitt bästa för att genomlida smärtan. Linka runt och dricka vatten. Tillbaka på hotellet igen blev det en näve värktabletter, en riktigt lång dusch och smörja in underbenet med smärtlindringskräm. Och halta iväg till belöningen

AROO!!

Resedygn

 Jippi! Första semesterdagen var äntligen här efter en hel sommars jobb. Jag lyckades ha "sovmorgon" och klev inte upp förrän runt kl 05. I vanlig ordning är det lite att stå i innan det går att resa iväg så efter intagen frukost drog jag runt snabeldraken och torkade av lite golv. Diskade upp och bäddade om sängen, vattnade de blommor som behövde och packade ner det allra sista i väskan.

Först var det ett besök hos frisören inplanerat. Bästa sättet att börja semestern; lite #metime där man inte kan göra något annat än att slappna av och bli ompysslad. 

Nästa punkt på schemat var att lämna bilen på verkstaden så den också får lite semester. Där blev jag upplockad av en vän och vi lunchade inan hon körde mig till tågstationen i Nässjö. Ett par lugna och händelselösa timmar senare landar jag i Malmö och ska ta Öresundståget till Kastrup. -Döm om min förvåning när jag kommer ner på perrongen och rätt tåg står inne. Dessutom hinner både jag och väskorna ombord och tåget rullar iväg.

När jag sitter där och funderar på ingenting kommer jag på att jag nog kan checka in på hotellet i appen. Sagt och gjort, det gick till och med att få mobilnyckel till rummet. 

Tar mig upp och ner för rulltrappor och kommer till en lobby med en kö som ringlar ända till dörrarna... vilken lycka att jag redan fixat allt och slipper köa där! Åker upp till rummet för att ställa ifrån mig alla väskor innan en kväll i Malmö med goda vänner väntar.

Så jag åker tillbaka till tågspåren för att invänta ett som ska ta mig över sundet igen...

Och det dyker upp innan jag hinner sakta ner på stegen så det är bara att kliva raka vägen ombord. Vad i hela friden?? Det brukar ju alltid vara en massa vänta på den kalla perrongen på Kastrup liksom. Men jag är inte den som klagar, finöl väntar på att få drickas..

Det blev mat, bärs och en massa samtal om precis allt möjligt. En kväll på ett ölhak när det är som allra bäst. När det var dags att lämna Malmö för att åter ta tåget till Kastrup kan ni väl aldrig gissa vad som hände?? Jo, jag hann med det tåget som stod på perrongen när jag kom ner för rulltrappan. Vad är dett för en konstig dag?

En god natts sömn på hotellet väntar...

Nästa morgon blir det hotellfrukost innan jag klär mig i bekväma resekläder och tar mig till själva flygplatsen. Hinner med ett par baljor kaffe och lite frukt före boarding och sen bär det iväg upp i luften.

Ungefär här slutar väl flytet från föregående dags resande. Bakom mig sitter en inte allt för gammal liten tjej som inte kan låta bli att trycka fötterna i mitt ryggstöd. Wohooo!! I elva timmar.... Jag sa till ett par gånger och då slutade hon i kanske 20 minuter innan det var ags igen. De vuxna i sällskapet var alldeles för upptagna med sina hundar för att bry sig. Och ja, det var hundar på flyget på andra sidan gången mot vad jag satt. Så förutom ett par fötter som hela tiden tryckte mig i ryggen hade jag rinnande näsa och kladdiga ögon.. Inte helt jippi.

Well, resan tog slut och planet tog mark i LA. Immigration är ju som vanligt stökigt på den flygplatsen men jag fick tillslut komma in i landet och hämta mina väskor för vidare transport

Tydligen hade jag packat mycket i väskan också... Första gången jag får en sådan lapp.

Rullade mina väskor över gränsen och traskade en evighet i hettan till nästa terminal. Jag skrev ut ett nytt boardingpass och hann få i mig en liten kaffe innan boarding på nästa flyg. Som om det var så himla bråttom. Först fick vi vänta på en försenad andre-pilot och sedan hittade någon ett fel på planet som skulle rättas till så vi kom inte iväg förrän nästan en timme senare än tänkt.

Men frid och fröjd, efter ytterligare 5,5 timmar i luften landade vi. Jag blev mött vid bagagebandet av kära bror och väskorna kom relativt snabbt. 

Så: Hej Honolulu!! Jag är här nu :)

Närapå obeskrivligt

 Hur berättar man något som man knappt ens tror att man ska få uppleva? Ändå har jag fått uppleva ett restaurangbesök som bara finns på film eller i böcker. Jag har ätit på Noma. Knappt så jag tror det...

Det hela började med en fråga på en meddelandechat: Hallå där! Vad sägs om att försöka få bord på Noma innan de stänger 2024? Är det ens möjligt? Så började en jakt på bord...

 

En småregnig kväll i mitten på januari var det dags, 6st förväntansfulla vänner på promenad mot en av världens mest kända restauranger. Jösses, nu var det verklighet. Vad ska man ens förvänta sig? Jag tänkte i alla fall att det bästa vore att ha ett helt öppet sinne, inte ha några förutfattade idéer om vad som går att äta och ha roligt. Mitt löfte till mig själv var att våga smaka på allt och det höll jag. Och även om en del av det som ställdes fram inte finns på önskelistan om att äta igen så är jag glad att jag faktiskt försökte.

Både mat och dekorationer hade tema sjö/hav. Stämningen var avspänd och personal och service var perfekt. De svarade på alla våra frågor och var precis lagom närvarande för att berätta om mat och dryck utan att det kändes påträngande eller att man kände sig bortglömd mellan alla små rätter.

Några av rätterna hade väldigt iögonfallande uppläggning

(haha... ja, det är ett öga bland rommen bakom fiskhuvudet)

       

(och här åt man inte växtbollen under fisken)

Jag har jättesvårt att välja en favoriträtt bland allt som serverades men varken fisktunga eller fiskkind hör dit. Kul att ha provat dock, och det var inte smakerna som var problemet utan mer konsistens och textur. 

Den hör musslan var inlindad i tunnskivad gulbeta men var på något vis fräsch som äpple. Alldeles utsökt. Eye-pie från bilden högre upp var en helt fantastisk upplevelse i smaker, så många upplevelser i samma tugga att det inte går att beskriva...

Soppan var sensationell; len, krispig och full av små överraskningar i smakväg .

Två av efterrätterna. Den översta är en glass, vilket konstverk! Den undre åt man inte skalet på men utsökt även den.

Det serverades så mycket mera men jag får lite slut på superlativen.  Det är svårt att beskriva en sån här upplevelse utan att upprepa sig alldeles för mycket och bilderna gör väl inte riktigt rättvisa till upplevelsen. Vi fick avsluta i en lounge med ett par drinkar, en perfekt avslutning på en perfekt kväll med perfekt sällskap. 

Så... var det värt det? Vill jag göra om det? Bra frågor, jag smälter fortfarande den här upplevelsen...

Annars då?

 

God morgon!

Är i San Francisco för lite transfer så att säga. Det är dags att åka hem och jag funderar över den uteblivna semestern. Eller ja, lite semester har det varit. Men en annorlunda en kan man väl påstå. 

Ni som läser det jag skriver här vet ju om allergireaktionen som knockade mig strax efter ankomst till det stora landet "over here". Det tog ett par dagar innan utslagen var helt borta. Nåväl, nu kunde semestern börja! Jag hade mitt första bokade träningspass på torsdagsmorgonen och därefter for vi till Outlet för att shoppa lite. Åkte dock därifrån tomhänta. Måste varit en first...

Vi åt middag med vänner, promenerade i sensommarvarma kvällen och det kändes riktigt som semester. Dagen efter åkte vi istället till en galleria i Bellevue för att se på utbudet där. Det blev napp så här shoppades det. Och lunchades.

På kvällen åkte vi in till Seattle för lite finkultur. Symfoniorkestern spelade till olika datorspel som visades på skärmen. Det var jättebra men vi lämnade i pausen för klockan sprang iväg och brorsan skulle ju delta i Spartanrace dagen efter.

Och Spartan blev det hela helgen. Så roligt! Men jag överansträngde ett korsband i vänsterbenet så på söndagen när vi skulle gå och äta den välförtjänta pizzan kunde jag knappt gå. SMÄRTA alltså. Varje steg var som en kniv in i knäet tillsammans med naglar mot en griffeltavla. 

Ispåsar för lindring... 

Dagen efter var det träning igen och jag fick lite tips på behandling att upprepa lunch, kväll och morgon. Som lite extra plåster hade vi hundbesök resten av dagen

Han fick ta med sin tillfälliga förare på en mycket långsam promenad. Vi var trötta båda två efteråt...

Det blev tisdag och träning igen. Knäet kändes bättre men brorsan kände sig hängig. Hosta men ingen feber. Jag hade en mycket välbehövlig massage efter lunch. Och bastubad. Alla ömma muskler skrek av lycka. Vi var ute och käkade med hundens ägare på kvällen. Mycket trevligt.

Nästa dag kände sig bror sämre så jag tog förmiddagspromenad själv och på kvällen åkte jag till Bellevue för att hämta det inhandlade som skulle ändras lite. Och för att äta middag med vänner.

Massor med god indisk mat. Mycket skratt och lite planer inför kommande helg.

Meeen.... det verkar alltid finnas ett men. Torsdag morgon vaknar jag och känner mig hemsk. Det är tvärstopp i näsan och den är säkert minst lika bred som hela ansiktet. Ingen träning idag inte. Men då brorsan ändå känner sig lite bättre så går det ju att hoppas på ett kort förlopp. Allteftersom dagen går blir jag sämre. Näsan börjar rinna lite och jag är hurken. Huvudvärk också.

Kära bror tar en promenad och förser sin ynkliga syster med näsdukar och glass. Vi videochattar med vännerna vi ska tillbringa helgen med och bestämmer att bara jag inte är sämre så syns vi efter lunch följande dag. Jag har ju en hel natt att sova mig frisk på. Men det blev inte mycket sova..

 Så fort jag lade huvudet på kudden höll det på att sprängas av trycket bakom näsan, det blev till att sitt-ligga i soffan istället. När morgonen kom var jag allt annat än pigg. Efter en massa diskuterande blev det så att brorsan åkte iväg med vännerna efter lunch så att jag fick vara ifred med min feber och snuva. Nu började jag hosta också. Och hostan liksom smakade bekant

Det här var ju inte vad jag önskade mig av semestern. Men kära bror hade laddat frysen med glass och köksbänken med burksoppa innan han åkte. Jag låg på soffan och tittade på film och småsov om vart annat till han kom hem igen på lördag eftermiddag. Det var ändå skönt att få vara ensam med sin snoriga näsa och trötta lekamen. Söndagen var något bättre. Ingen feber längre men flåsig och andfådd. Det blir spännande att se hur efterverkningarna blir den här gången.

Måndag är det ingen återvändo. Flyget går till San Francisco för vidare färd hemåt på tisdagen. Vi tar svängen förbi en bättre hamburgerkedja på väg till flygplatsen. Smakar som vanligt alldeles utmärkt. Det är lite stökigt på SEA-TAC den här dagen. Det tar typ forever att komma igenom säkerhetskontrollen. Eller i alla fall sina modiga 40 minuter.

Vi sätter oss vid gaten och väntar, vi är i god tid som vanligt. Efter en stund börjar jag hosta och känner att jag måste röra på mig för att få slut på det. Går mot toaletten och tänker att jag kan snyta mig, det brukar av någon anledning hjälpa... Väl inne på toan får jag världens magknip så det är bara att hitta ett ledigt bås. Messar brorsan så han inte tror att jag irrat vilse. Och för att få veta hur länge det är till boarding, det kan ju ta en stund. Aaaaj

Ser mig i spegeln när jag tvättar händerna; halsen är illröd. Drar lite i jumperns halslinning; illröd en bit ner där med. Sååååå..... igen?? På riktigt?!?! Efter en stund kommer frossan krypandes. Varvas med att skinnet känns som att det ska brinna upp. Det börjar klia.

Vad jag vet är mina Betapred-piller slut. De hade ändå legat i den incheckade väskan... Så vad har jag ätit den här gången?? Efter lite sökande på internet hittar brorsan information om att hamburgerkedjan friterar sina pommes i (hör och häpna) sojabönsolja!! What!! Att de törs använda en sådan allergen utan att skriva det tydligt på menyn? Jag slutar nog aldrig att förvånas över något längre. 

Det är i alla fall det enda vi kan hitta att jag har reagerat på. Typ heeeela kroppen ser ut som en blandning av nässelutslag och kokt kräfta. Till och med öronen. Ska man skratta eller gråta? Som tur är verkar inte den här allergin sätta sig på luftrören ändå. Tröst i eländet. Och jag hittade några Betapred i necessären nu på morgonen. 

Och solen börjar bryta igenom det tjocka, låga molntäcket som ligger över stan. Så ikväll går flyget hem.

Så det blev inte lika mycket shoppat som jag hade tänkt mig. Det där andra varvet till outleten uteblev. Det blev heller ingen tur till Seattle för souvenir och vykortsshopping. Det var allt en del som uteblev den här resan kan man säga. 

Så... Krya på mig och vi ses