Skuttar runt på klotet

Well,
det är väl lika bra att börja från början.

Nu har jag äntligen SEMESTER!!! Planen är att åka och hälsa på köra brorsan, det är ju ett tag sedan jag var över sist. Den här gången åker jag från Arlanda så det blir ett Stockholmsbesök med övernattning.
Kliver på tåget som faktiskt är i tid. Jubel och klang, för man vet ju aldrig med SJ. Det var varmt på tåget. Så där syrefattigt varmt. Inte blir det bättre i Norrköping när vagnen fylls av ivrigt pratande konferensdeltagare... fast snart påverkar syrebristen även dem och allt tjatter avtar. Mellan Södertälje och Stockholm Södra blir vi stående en stund för att bara ett spår är öppet, då helt plötsligt verkar systemet börja fungera och det tillsätts syre i luften. Jippi!!
Och för första gången någonsin på SJ var det ingen som kollade biljetterna på hela resan.

Hade en trevlig kväll med en kusin och hennes vänner. Blev en spännande svenskproducerad stout på OT bland annat. Fantastisk sensommarkväll och vi satt ute tills de skulle åt sitt håll och jag till hotellet för att få ett par timmars sämn före resten av resan. I vanlig ordning när jag varit på Söder tar jag apostlahästarna genom Slussen och Gamla Stan. Det obligatoriska stoppet vid Hilton...

Det var första etappen av resan det...


Torsdag morgon blev det upp med tuppen för att duscha och packa om resväskan före frukost och avfärd mot Arlanda. Med magen glad av pannkakor och håret i resefrisyr checkar jag in på min Business-plats. Tack SAS

Lyx i kubik. Stor filmskärm, massagefåtölj som är ställbar ner till liggande, massa god mat att välja på, champagne, vin, drinkar, godis, frukt, glass.... Trevlig personal och inget säte bredvid.
När boardingen var klar så blev det helt stilla en sund, sedan ropar kaptenen ut att tyvärr måste vi stå stilla en stund för det har upptäckts en drönare inom Arlandas säkerhetszon. Kanske tog en kvart, sedan blev det såklart kö vid start och landning eftersom det hade fått cirkulera plan i luften och ingen hade fått röra sig på marken under den stunden. Men upp kom vi och dagen bjöd på ett strålande flygväder. För första gången fick jag se Grönland och inte bara moln... Hur vackert som helst! Alaska och öknen innanför Californien var inte heller tikigt att titta på. För att inte tala om utsikten från toa...

Så landade vi på LAX i Los Angeles. Mjuk och fin landning och inbromsning, sedan blev vi ståendes... Det var upptaget vi Gaten vi skulle till. What?!?! Tog väl en halvtimma ungefär innan vi öntligen kom av planet och kunde traska till Imigration. Och där var det fullt.... ett plan hade just landat från Korea och det är inga små plan kan jag lova. Men jag hade ju gott om tid så ingen stress...
Helt plötsligt så bara stannade kön. Den rörde sig inte på evigheter, tiden går och paniken börjar sprida sig i kroppen. Hela hallen full av folk som inte har papprena i ordning, selfservice-automaterna är ur funktion så till och med Amerikanska medborgare får gå genom manuell kontroll. Och det går lååååångsamt. Tyvärr går inte tiden lika långsamt som kön, med knappt en halvtimme till boarding ska börja blir det min tur. Svarar på några frågor, får fatt i min väska och köar genom tullen. Vid nästa väsk-dump får jag veta att jag inte kan lämna väskan där, det är för kort tid till planets avgång. Men om jag springer till terminalen så kanske...
Och som jag sprang... från terminal 3 till terminal 7 är det en bit. Dyngsvettig och med andan i halsen kommer jag till rätt ställe och visar mitt boardingcard för en tjänsteman. Så nära panik... Vad händer om jag inte kommer med??
Inte en chans säger han, nu är tårarna inte långt borta kan jag säga. Astman inte heller. Det piper i luftrören och kroppen skakar av adrenalin.
Jag kan inte fixa en direktflight åt dig säger han. Däremot kan du få flyga till San Fransisco och därifrån till Seattle... Ja, vad säger man? Går det inte på ett annat sätt får det ju bli så... Måste få iväg ett meddelande till brorsan också. Igång med telefonen. Gubben får datastrul.... nästa dator vill inte heller... min telefon startar långsamt, det måste ju komma en massa SMS om att jag är utomlands, tänk på vad det kostar. Just då struntar jag i det, bara jag kan kontakta honom så han vet att jag inte sitter på det planerade flyget.
Gubben får fortfarande inte igång nåt... Men han klappar mig lite på armen och säger att han ska lösa det här. Om han så själv ska köra mig. -Är det något du behöver ur väskan? Passa på och ta ur det i så fall, jag ska gå bort till damen där borta och fixa det här. Vänta här du...
Så jag väntar. Gubben kommer tillbaka med två boardingpass och förklarar vart jag ska ta vägen.

I kön till security ringer brorsan, han har fått mitt meddelande och jag kan tala om för honom med vilket flyg jag kommer istället... Jag hinner stoppa lite mat i magen innan det blir ett litet flygskutt till SFO. Väl där en kvart till nästa boarding, precis lagom för att gå till nästa gate och hinna besöka toan också. Den tvåtimmarsflighten var nog den längsta i hela mitt liv tror jag. Det kändes som att vi aldrig kom fram. Frusen av intorkad svett på kroppen och helt slut efter ett dygn på resande fot blir jag upplockad av "Hiltonexpressen". Alltså, min goa brorsa hade med sig vattenflaska i bilen och släpade min väska så jag slapp själv.

Äntligen framme!