Jag reste ju ända hit också...

Det gäller att vara morgonpigg även efter konsertnätter. Klockan ringde vid 05 så jag hann duscha innan det var dags att hämta lilla frukostpåsen. Jag hann faktiskt packa om väskan också... och jag hade nog kunnat sova längre och åka till flygplatsen senare. Men jag gillar att vara i tid, dessutom ville jag stöka lite med incheckningen så jag slapp släpa runt på bagaget i mellanlandningen. Då är det bättre att checka in på flygplatsen än i appen.
Jag hade låst in stora resväskan på Centralstationen så jag slapp dra den till och från hotellet så när frukosten (nåja) var intagen traskade jag dit och hämtade den. Kom precis lagom för att hinna med ett avgående Arlanda Express så jag slapp stå och vänta. Skönt.

Incheckning funkade fint, både jag och bagaget blev incheckat hela vägen till Honolulu, jag svarade tydligen rätt på alla säkerhetsfrågor och det var ingen extra kontroll vid security. Smidigt.
I god tid som jag var kunde jag traska till SAS Lounge och avnjuta frukost nr2 och ha tillgång till bra toa innan jag klev på planet. Och ja, min poängsatsning gick igenom så jag fick plats i Business. Tjoho! det gör ju resan en hel massa bekvämare.

Känns lyxigt med trerätters. Dessutom olika alternativ på alla rätter... här var förrätten. Riktig servis, bestick och glas gör ju pricken över i på en flygplansmiddag.
Resan gick sin gilla gång och jag hann se igenom fyra filmer. Läsa lite i boken och surfa lite på sociala medier. Det är en låååång flight ARN-LAX.

Väl på mark i Los Angeles blir vi stående. Inte bara fem minuter utan ganska mycket längre. Till slut tar piloten till orda och berättar att vi väntar på att just våran Gate ska bli ledig. Planet som hade den före oss var visst försenat av någon anledning... Well, bara att vänta. Till slut börjar vi rulla igen, bara för att stanna igen.... efter ytterligare väntan får vi veta att vi har fått någon sorts reserplats och planet sätts i rörelse igen. Wohoo!
Säg den glädje som varar... vi parkerar på reservplatsen och bälteslamporna släcks. Alla passagerare plockar ner sitt handbagage ur hyllorna och ställer sig i gångarna. När vi stått där i kanske fem-sju minuter pratar piloten igen, den här gången får vi veta att det inte finns någon trappa på plats...
Ja, vad kan man göra mer än att vänta? Jag har ändå ingen brådska, det är mer än gott om tid till nästa flyg.
Till slut äppnas äntligen dörrarna. Då har vi suttit i planet i över en timme efter landning! Men som sagt, jag hade ju inte särskilt bråttom. Buss till terminalen sen. Tog en halv evighet, vi hade visst fått parkeringsplatsen allra längst bort.

Tog mig igenom immigration, hittade mina väskor, visade pass och svarade på frågor om packningen ytterligare två gånger. Lämnade ifrån mig väskorna och påbörjade den lååååånga promenaden till rätt terminal. Det är en bit mellan terminal 4 och 7 på LAX...
Genom ny pass och boardingkortkoll och genom security. Inga problem. Lagom med tid för att äta lite, strosa runt och titta på samma saker örton gånger och sedan på flight nr2.

Det närmar sig slutet på den evighets långa resan och det är en fantastiskt vacker inflygning över Hawaii's öar innan solen försvinner. Jösses vilken lång resa... Nästan 23 timmar efter att planet lyft från Arlanda har jag äntligen landat i Honolulu där brorsan möter upp.

Hello Paradise!!