Rörd

Det har inte blivit av att jag skrivit på ett tag så jag tänkte försöka sammanfatta lite som hänt..

När Signe kommit tillrätta gick jag på en väldigt blåsig promenad, med blåsig menar jag så blåsig att jag nästan slog omkull när jag kom över ett backkrön. Det hade varit fint att rulla baklänges ner för backen så jag hade behövt gå den en gång till (för vänder gör jag inte när jag kommit mer än halvvägs..) Väl uppe på toppen var det till att gå ner på andra sidan och det var lite spännande faktiskt. Det gick nästan att "hänga" i vinden så jag fick streta rätt bra, gissa vad som händer när det slutar blåsa? Men jag lyckades parera och hålla balansen :)

Dags att hämta kära bror på tågstationen. Skulle tro att utmaningen att få en tågbiljett den här lördagen före julafton var ungefär lika stor som att hitta en parkeringsplats i hålan Nässjö, till och med betalplatserna utanför stationen var fulla.. var kommer allt folk ifrån? Det är ju inte så att man åker till Nässjö om man inte bor där.. Väl??
Nåja, jag hittade en plats och nådde perrongen samtidigt som tåget.
Jag hade fått en liten "hint" om att det kanske fanns en inte-julklapp i hans resväska och att den nog var till mig. Nog fanns det det...

Vilket minne!!

Och jo, nu kom tårarna. Börjar visst bli lite blödig så här på ålderns höst ;) Eller vad ska jag annars skylla på? Det värmde mitt systerhjärta och jag behöver bara titta i dvd-hyllan så ler jag och minns hela konserten.
Nu räckte det ju inte med det här, som grädde på moset hade han lyckats ordna något riktigt fint från en konsert jag var inte så lite avundsjuk på..

Iiiiiiii \o/ Varken svenskt eller metal att låta så. Tur jag har öron så smilet stannade där :D
Tack kära bror

Vi har en tradition dagen före julafton:

Så mycket smågodis man bara orkar äta till så mycket film man bara orkar se... Vi hade inte köpt för lite godis det här året heller, det blev över..

Julafton åker vi till mor och far. Signe också. I år kändes det extra bra att samlas allihopa då min kära far fått kryptonit i magen eller hur jag ska uttrycka mig. Familjen är viktig och i morgon börjar kriget mot kryptoniten.
Som ni förstår har det varit en ovanligt omtumlande period i livets bergochdalbana. Men det är bara att åka med, hålla i sig och skrika lite i de läskigaste backarna. Resan ska inte ta slut riktigt ännu och vissa backar är ju riktigt roliga.

Och Signe? Hon tog julen med ro. Hon roade oss en del och var lite lagom stökig som en katt bör. Inte så värst mycket gnäll om att inte få gå ut så därför trodde jag att hon skulle ta igen det på fredagen när vi kommit hem igen. Kvällen slutade såhär:

Kram till alla nära och kära