Vin, Vänner och Värme

 Efter vistelsen i paradiset gick resan till Seattle. Behov av att tvätta och packa om väskan, vilket TSA visst hade gjort åt mig ;)

Kan det ha varit centern de ville åt?? Och ska jag vara helt ärlig hade jag nog aldrig märkt att de öppnat väskan om de inte lämnat den lilla lappen. Med en ny tidsomställning i kroppen var det åter upp med tuppen. I med en massa tvätt i maskinen och ut på en liten bensträckare.

Varmt i Seattle just nu. Knappt det går under 20 på nätterna ens. Och dagstempen är nog något högre än i paradiset, här är dock inte sanden lika sandig.. Vid lunch var det dags för viktigheter. Det är ju valår hemma i Sverige och rösta är viktigt även om det blir lite krångligt. Jag hade inte hunnit få mitt röstkort innan avresa och jag kommer ju inte hem igen innan vallokalerna stängt. Först var planen att rösta på konsulatet i Honolulu men där var det tomt utan hänvisning till annan adress. Med poströst utan röstkort behövs underskrifter så det blev att plocka med lunch och besöka en vän som kunde titta medan jag lade ner kuverten i ett annat kuvert ner i ett annat kuvert. Men det är gjort ändå så jag har fått tycka. Det är fint.  

Med allt tvättat var det packning av weekendväska och nästa morgon lyfte planet mot San Francisco. Skutt in i hyrbilen och styr norrut mot Napa Valley. 

Och ja, den sängen var precis lika skön som den lovade. Men först bjöd fredagskvällen på fest för ett stort och härligt gäng, 11 vuxna och 5 barn om jag räknade rätt. Vin och god mat, superbra service och när middagen var slut var vi några som avrundade med lite portvin i poolen. Eller vi hällde inte vinet i poolen utan i oss själva medan vi satt i och vid poolen. En sån härlig kväll.

Morgonen därpå hängde vi på låset till frukostmatsalen. Fancy ställe som öppnade kl 08 och bara serverade vid bordet. Så ägg och bacon med bröd och frukt. Och en balja kaffe såklart. Därefter var det dags för dagens första vinprovning.

Obeskrivligt goda röda viner. Tillverkade med kinkig precision för att hålla kvalitet som de är kända för. Det är så små kvantiteter som görs så priset blir såklart därefter. Härligt att få uppleva.

Och vyn från verandan gjorde inte speciellt ont, hade lätt kunnat tillbringa en vecka där med en bra bok och lite mera vin.

Nästa ställe vi besökte hade releaseparty. Det innebär massor med vin, inte lika "kontrollerad" provning och lite tilltugg. Vilket behövdes för att alkoholen skulle ha något att landa på i värmen. Det var ångande hett och klarblå himmel. Någon enstaka liten fläkt som rörde runt i hetluften men vaaarmt. Som lite annorlunda här så var vi ett par stycken som gick till och från provningarna. 

Sedan behövde det vilas lite före poolhäng och efterföljande finmiddag. Ska tilläggas att barnen hade helt eget kalas från frukost till läggdags, hade nog varit lagom trist för dem annars.

Och middagen? Mycket tjusig. De hade inte riktigt kommit igång med sin "fine dining" ännu och det märktes för lite att öva på har de. Men det var på inget vis illa. Och majssoppan som serverades var en riktig höjdare, Hade varit nöjd med bara den och lite bröd..

 Kanske liiite större portion om det varit bara den men ack så god. Och här är hela menyn (hela bordet valde steken)

Men nu är det tillbaka i Seattle i alla fall. Och det är fortfarande varmt. Lite träning och lite planering för fler happenings. Bra har jag det.

Kram

HAWAII

 

 

Med bästa resesällskapet mr Jet Lag som följeslagare blir det tidig frukost. Det var fortfarande kolsvart när magen ylade av hunger och blåsan höll på att spricka (trots att jag varit uppe flertalet gånger under natten) men kroppen höll på att få liggsår så upp var enda alternativet.

När klockan slog halv åtta hade jag avnjutit frukost och sett soluppgången från balkongen medans morgonkaffet slank ner. Så vad väntas det på?? Beach Time!! Bara att dra på sig bikinin och kila dit. 

För alla som undrar kan jag rapportera att sanden är väldigt sandig och havet är alldeles vått. Skönt att vissa saker känns bekant liksom... Det gick alldeles utmärkt att doppa sig, inte obehagligt på något vis och när solen torkat upp skinnet ordentligt gick det an att ta ett dopp till. Nog med pressa för en dag...

Lite lunch, lite handla mat/frukt, lite förbereda morgondagen så kunde sedan solnedgången avnjutas på balkongen.

Nästa dag var upp med tuppen. Eller så kan man inte säga för här verkar den gala dygnets alla stunder... uppe före gryningen i alla fall. 

Medan brorsan lekte runt i djungeln på en halvmara med hinder tog jag det hårda slitet att bada i havet och titta på utsikten i några timmar. Varmt...

Fast jag fick förstås gå en liten bit för att komma dit och promenaden tillbaka var ungefär lika lång den... Jag stod ut med det. Och nästa dag var det min tur att leka i vildmarken. Bland hinder, glada Spartaner och strålande sol. Men det gick bra. Över förväntan faktiskt. Fast det var slitsamt det med. Ett par käcka blåmärken och helt oändligt tröttnöjd (brorsan hade såklart roat sig på en runda innan den han gjorde mig sällskap på) var det pizza på middagsmenyn. Det är man värd efter allt slit

Dagen därpå gjordes inte alltför många knop. Lagom tidigt ner på stranden innan den blev full. Plaskade bland vågorna och solade skinnet om vart annat tills det började kännas som att folk snubblade mest hela tiden. Lunchdags!   Och ett nytt strandpass i gasset efter det. Solenergi är väl hyggligt gratis för att ladda upp kroppsbatteriet?

 

Sista hela dagen packades matsäck och vi tog en liten tur för att uppleva vyer, krigslämningar och sevärdheter.

Det kom lite regn medans vi körde men det avtog ganska snabbt. Vägen upp till utsikten var bred och asfalterad, utmaningen för mig låg i uppförsbacken...

Men det var såklart värt kämpandet. Kaktusar som finns hemma i krukorna växte som stora häckar och från ett ställe kunde man ana de andra öarna. Klart väder hade såklart erbjudit tydligare vy...

Själva fyrhuset som trailen var uppkallad efter..

Och en av alla skyttegömmor som det finns rester av. Upp dit var det lerigt och stenigt så inte bara asfalt ändå. Lite mellanmål intogs på en närliggande strand som bjöd på fantastiska vågor, hoppade badet då de varnade för starka underströmmar

Lunch blev det sedan på en servering med Thai-mat. Massor med mums att välja på och en fantastisk varning på menyn. Såklart jag tar ananas-curry, vi är ju på Hawaii ;)    Det smakade väldans bra men när det var dags att gå kände jag att det var något som inte var ok. Hade ett ganska hårt tryck över bröstkorgen och det var tungt att andas... Hade jag överansträngt mig i värmen? Det blev värre, jag kände mig lite matt också. Tillbaks i lägenheten tog jag lite sprej och lade mig på sängen, fick ropa på brorsan efter ett tag när det även började klia på huden. Gräv fram piller i resepåsen, nötter var tydligen intagna by accident... I hela matbibeln fanns ju hela tre rätter med nöt eller jordnöt så på nåt vis hade de lyckats kontaminera min tallrik.

Så kan det gå

Flyg, flyg, flyg...

 

Så blev det då äntligen semester. Bilen lämnas på sitt vanliga dagis/spa och jag tar tåget till Stockholm. Träffar en vän för god middag och trevligt samtal innan jag far vidare mot Arlanda för att checka in på hotellet. Vispar runt bland kläderna för att slippa på morgonen, frukost serveras från klockan 04 och jag tänker hänga på låset. Blir direkt inget nattsudd utan tv:n stängs av redan strax efter halv nio.

Jag är vid frukosten när den öppnar, plockar ihop det jag behöver på en bricka och bär upp till rummet; lite yoghurt, ett par ägg en macka och två koppar kaffe. Redo att starta dagen!

Första flyget är bara ett litet skutt ner till Köpenhamn, smidigt byte där till stora flyget mot Los Angeles. Så hur sysselsätter man sig då? 11 timmar instängd i en tunna 10tusen meter upp i luften? Jag hade med mig en bok, den är dock lite trögstartad så vi får väl se om jag läser klart den.. Jag hade med en virkning men snart nog blev det mysbelysning på planet och då funkar det inte så bra med sånt pill. Det serverades lite dryck och tilltugg och när middagen därefter inmundigats började jag scrolla filmutbudet.

Tog mig igenom två rullar och försökte sedan småslumra. Det gick sådär... även om väckarklockan hade manat till uppgång kl 03.30 tyckte inte hjärnan att det var riktigt dags. Och när det börjar närma sig LAX (flygplatsen) börjar jag fundera över bytet. Det är inte riktigt planetens smidigaste flygplats och vill det sig illa kan det ta sin stund genom immigration. Som det nu blev landade vi lite tidigt och fick en Gate direkt. Wohoo! 

Väl av planet förflyttar jag mig så raskt det går utan att springa och det verkar inte vara jättelång kö. MEN det tar tvärstopp och när jag sneglar på klockan visar det sig att det är 1,5h till boarding av nästa plan. Nåja, det finns ju inget annat val än att stå snällt i kön. Men plötsligt är det min tur att gå fram till en av de vinkande gubbarna och förklara varför jag vill komma in i landet. -Jaha, du ska träffa din bror? Han bor i Seattle? -Ja, han är Amerikansk medborgare. -Kommer han och möter dig här? -Nej, jag ska till Honolulu. Brorsan möter mig där. -Ok, så han är medborgare säger du? -Jaaa... -OK, välkommen! Ha så trevligt!

Kortaste intervjun ever.

Sen var det dags att leta reda på väskorna och jogga en bit. Det är långt från internationella terminalen till terminal7... Och Shutteln som går ca var 10min såg jag precis bakändan på när jag kom ut. Nåja, jag har sprungit här förut. Kommer ända till termilnal7 och får väskorna incheckade. Traskar till Security där de måste titta lite extra på mig eftersom jag är svettig på ryggen. Och precis när jag gått igenom kommer jag på att jag glömt vattenflaskan i väskan... Så självklart åkte den åt sidan för inspektion. Jag erkände glatt mitt misstag och fick tillbaka väskan utan vattenflaska. Traskar iväg och halvvägs uppför trappan till gaterna hör jag -Miss, miss..!! Vänder mig om och inspektören vevar glatt med min dator i luften. Well... one of those days..

Det blir dags för boarding och planet fylls så sakteliga. Alla är ombord och dörrarna stängda, planet står still. Och det står still. Och ingenting händer. Till slut pratar en flygvärdinna och säger att hon inte vet varför planet står still men att hon återkommer när hon fått information. Det går ytterligare en stund och högtalarrösten kommer tillbaka: Nu vet vi att det här planet inte kommer att flyga idag, det är något problem med hydrauliken. Tyvärr måste vi avboarda igen... 

Så alle man av. Ny gate blir tilldelad och så småningom har man trollat fram ett annat flygplan. 

När vi väl kommer iväg är jag ganska mör, det har gått 24 timmar sedan jag åt frukost i Sverige och det hinner bli dryga 24 timmar restid innan jag landar i Honolulu. Men allt gick ju bra. Jag kom fram, väskorna kom fram, det var väldans varmt och min kära bror mötte mig på flygplatsen. 

Wohoo! Semester!

En heter-duga-semester

 

Så flygresorna till Seattle gick bra. Allt var i tid och inget krånglade så vart börjar jag en berättelse om den här resan? Så efterlängtad och väl behövd. Semester!! Det har varit väder kan jag väl säga. Mestadels lite lagom jacka-är-för-varmt-väder men jag vill ändå inte gå utan. De flesta dagar har haft solsken i alla fall någon gång och jag har blivit alldeles regnvåt någon gång också. Långhelgen i San Francisco var alldeles underbar; härligt att dricka kaffe på en uteservering, solen skiner och den långärmade hoodien får hänga över ryggstödet. 

Två dagar spenderades med långa promenader i solen, njuta av värme och havsdoft innan vi åkte till Half Moon Bay för umgänge med vänner. Matlagning och vindrickning stod på schemat hela lördagen

Det gick åt både vin, råvaror, tålamod och en gnutta blod innan allt var klart för servering. Gott blev det och glatt var det. Dagen efter styrdes färden till San José för ytterligare vänmöte. Mer god mat och skratt. Vi plockade citroner och kikade på små kolibris i ett bo

Det fanns lite citroner att plocka så det åkte med några till Seattle

När vi ändå är inne på mat och vänner... Första veckan blev jag firad lite i förskott när vi var på middag med ett par vänner. De hade med sig blommor och en goodie-bag. Vem blir inte lycklig av tulpaner?

Vi var hundvakt när andra vänner åkte bort över dagen

Och så firade vi födelsedag på ett alldeles urtjusigt ställe. Det dög liksom inte med jeans där så shopping blev det

Bästa steken ever tror jag. Och servisen var perfekt. Uppmärksamma utan att vara i vägen och personliga utan att vara privata. Vilken upplevelse!

Roliga drinkar blev det sista helgen innan hemfärd

Och självklart en bit cheesecake innan jag lämnar landet

Nog har jag stoppat i mig fler kalorier än jag gjort av med men det är ju ändå semester, Och lite har jag allt bränt

Så nu är det bara hemresan kvar och den börjar i alla fall lyxigt med uppgradering och ett par timmar i lyxlounge. Hoppas det finns bra film att se på planet och en inte alltför högljudd granne.

Kram

ÄNTLIGEN

 

Så var det dags. Packat och klart, som jag längtat! Första etappen är tåg till Malmö, inte alltför försenat och ganska glest med passagerare. Börjar bra.Jag har bokat boende på Kastrup som omväxling den här gången eftersom det är svårt att veta hur mycket tid det ska behövas på flygplatsen. Så jag tar mig dit direkt och får checka in fast klockan bara visar lunch. Och tjolahopp!! Högst upp får jag åka med hissen och rummet duger mer än väl för en natt

 Tillbaka till Malmö för att äta lunch och hämta ut mediciner på apoteket. Och ta Covid-test. Det enda jag egentligen är nervös för inför resan. Tänk om det skulle ha slunkit in en liten bacill och jag inte får åka... vilken skräck. Kom till testningen en halvtimma tidigt men det verkade inte vara någon rusning där direkt så jag fick komma in på direkten. Så damen vispade runt i stackars näsan som om hon rörde runt i en gryta havregrynsgröt, log och sa att det kommer ett sms om 30 minuter, tack och hej!

Så vad gör man i ett snålkallt Malmö i 30 minuter? Vankar av och an och runt och runt.. Ena delen av hjärnan vill ju jubla över att jag ska få åka och häls på hos brorsan och en annan del vågar inte riktigt ännu. Så jag traskar på och tänker att jag kan ju gå och köpa dollar, de kan ju om inte annat gå åt en annan gång. Intet är som väntans tider... låååånga 30 minuter, hinner gå en liten runda till och sedan säger det äntligen pling i telefonen. Loggar in på länken i mailet och YES! JAG ÄR NEGATIV!! Känner att jag skulle vilja dansa en liten krumelur men är liksom lite för frusen för det. Men med positivt besked vill jag ju fira på något vis och än är det en stund till avtalat middagsmöte

Så det fick bli en liten förrätt.

Avnjöt sedan god mat och dryck tillsammans med vänner innan jag tågade tillbaka till Kastrup och kröp till sängs. Oh, en sån skön säng, precis perfekt hård eller mjuk. Kliver upp morgonen efter och kliver in i en närapå folktom frukostmatsal. Vilken lycka! Kunde alltså ta all tid i världen på mig utan att skämmas. Så jag började med lite blommig yoghurt

Och ägg, och kaffe, och macka, och påtår, och croissant och sen kunde jag inte motstå wienerbrödet som låg där i en korg och log soligt mot mig. Jeeezz, jag kommer att rulla på planet.

Efter ett göttigt badbombs-bad och ompackning av väskor strosade jag ner till flygplatsen. Tre personer bakom incheckningsdisken hjälptes åt att se till att både jag och bagaget blev incheckade hela vägen med byte och allt. Och meddelade glatt att jag var uppgraderad till Business Class. Wohoo! Champagne på flyget!

Och benutrymme och säte som går att fälla till ligg-läge. Bra mat, öppen bar och snacks, bara att ta för sig. Lyxigt så det förslår. Så vad gör man elva timmar på ett flygplan? Förutom att äta och dricka tills magen står i fyra hörn... så kan man kolla på film, äta lite till, surfa på ett slött wifi och handarbeta. Typ..

Framme i San Francisco var det ju bra att jag hade gott om tid. Kön till passkontrollen var hur långsam som helst men helt problemfri för min del. Hejsan! Vad är meningen med ditt besök? Har du med några gåvor? Vad? Hur länge tänker du stanna? Välkommen hit! Så jag gick och samlade ihop mina väskor och gick för att ställa dom på andra sidan gränsen. Fast just den här gången så var visst gränsen flyttad med en kilometer eller så. I stället för att bara dumpa dom till någon som skjutsar dom vidare dit dom ska fick jag släpa iväg dom ända till bagageinlämningnen på en annan terminal. Väl igenom securityn så hade 5 timmar krympt till 1,5. Lagom att traska till loungen och ta en flygplatsöl alltså

Nu är väl klockan någonstans mellan 2 och 3 på morgonen svensk tid så jag kan lugnt erkänna att jag är ganska trött. Och det är två timmar till att flyga. Lyckas väl sätta hjärnan på flight mood ett par gånger men ingen riktig sömn. Landar i Seattle utan missöden och brorsan är där och möter. Och närapå allra först på bagagebandet rullar mina väskor fram...

Tack för en smidig resa

Kram

Jorå, det går an..

 Signe och jag har tillbringat många timmar tillsammans i soffan den här sommaren. Det har varit fint med sällskap och hon verkar känna på sig när jag behöver bli ompysslad lite extra. Så fort jag har varit lite extra hängig har hon gjort sitt bästa för att smitta av sig med lite välmående. 

Mellan alla sjukhusbesök har jag hasat mig fram på promenader eller suttit i min kära garngunga

De dagar jag har varit lite extra pigg har jag tagit i från tårna och sprungit efter gräsklipparen så gott jag kunnat. En inte helt lätt uppgift då den rullar ganska snabbt på drivningen och så himmelens snabb har inte jag varit. Försökte klippa utan att starta drivningen men det var på tok för trögt i stället så jag har hängt efter och försökt hålla emot. Säkert en rolig syn...

Plötsligt en dag kände jag mig lite lätt i benen och tog på mig joggingskorna istället för de vanliga med stålhätta när det var dags för promenad. Ta mig tusan om det inte gick att jogga några steg ibland! Jippi! Åh så bra jag mådde. Jag sög i mig luft och endorfiner som om jag varit på svältgränsen och nu hängde livet på att jag fick känna lite puls i kroppen. Nu finns det hopp om framtiden!

Så kom då dagen när det var dags att börja jobba igen. Nästan åtta veckor hade jag varit hemma. Det gick väl bra, bilarna avlöste varandra och dagarna rusade på. Helt slut på kvällarna men det var väl liksom väntat. Samtidigt var det roligt att börja jobba igen. 

Så var det dags igen... Helt plötsligt en dag var det som att gå in i en vägg. Bokstavligt talat. Jag kunde knappt sätta den ena foten framför den andra, det var bara pannbenet som såg till att jag förflyttade mig alls. Fick finna mig i ett besök på akutavdelningen där de fann lite vätska i ena lungan i övrigt var alla värden så himla bra. Alltså, visst är det bra att allt är bra men det känns som att jag på nåt vis är inbillningssjuk när jag mår så tusans dåligt. Hem igen och boka ny tid på vårdcentralen. Besök örton och läkare nummer örton. 

Får ändå ge honom att han verkligen slog knut på sina egna tankar för att komma på något nytt till varför jag har tungt med andningen och det svid-bränner i luftrören så fort jag minskar på medicinen. ALLA värden är kalasbra; syresättning, CRP, spirometrin... ALLT. Öka medicinen igen, i med lite mer kortison och lycka till. Samma visa om igen när det åter var dags att minska medicinen...

Fast den här gången blev det en ny spirometri när jag inte var fullmedicinerad. Helt plötsligt visade det en minskad lungvolym och utandningskurvan var mycket kortare. Fick en ny kompis med mig hem

Glad i hågen tog jag en kvällsdos och sov så himla gott hela natten. Morgonen efter ringde klockan som vanligt 04.20 och jag klev upp och kokade mina frukostägg. Jag satte mig till bords tog morgondosen och åt min frukost... och där tog det stopp! Hjärtklappningen from hell och alldeles matt och svettig. När klockan närmade sig 06 var det bara att inse fakta och ringa mig sjuk. Väldigt tröttsamt..

Fast när jag tänker efter var det ju så jag reagerade på luftrörsvidgande som barn, så det var väl inte helt konstigt. Ge det ett par dagar så har kroppen lärt sig att hantera medicinen. Det här var en tisdagsmorgon.

Torsdag samma vecka vaknade jag med så ont i knät så jag undrade om jag trillat ur sängen på natten?? Det hade jag såklart inte. Det molvärkte strax ovanför knät i stort sett hela dagen. Huden blev öm som vid ett skrapsår men det enda synliga var en liten klutt i knävecket

Jag ringde till vårdcentralen och fick veta att de skulle ringa upp mig kl 8 nästkommande morgon. Oookeej... så jag ringde 1177: 45min kö... Så vad gör man? Signalerar med sin sjuksköterskevän efter försiktig förfrågan om det är ok att konsultera. Eftersom symptomen avtagit under dagen kom vi efter moget övervägande överens om att invänta morgondagen så länge det inte blev värre i så fall lovade jag att kontakta akuten,

Vaknade på fredagsmorgonen. Det högg till ett par gånger strax ovanför knät och huden var en aning öm men när klockan närmade sig åtta var i stort sett alla symptom puts väck... Jaha... Meeeen jag hade ju ändå en telefontid så varför inte berätta vad som hänt tänker jag och svarar när de ringer upp. Jag får komma in och träffa läkare, hon tror det är något muskulärt men vill bara för säkerhets skull skicka mig på ultraljud för att utesluta en propp. Jag får veta att OM så är fallet tar de hand om mig där, annars ska jag åka hem, linimenta och inta högläge. Röntgen nästa...

Efter ungefär två timmar får jag komma in. Det letas och tittas och trycks och tittas... inget i övre halvan av benet i alla fall. Skönt. Kör runt med apparaten i knävecket och det kittlas nåt hejdlöst. Helt plötsligt säger han: är det här du har haft ont? Jo... säger jag men kanske lite mer utåt. Han valsar vidare med apparaten och så säger han igen: Här? Ja svarar jag. Mhmmm... gnuss gnuss tryck tryck. Okej titta här säger han och pekar på skärmen, här sitter det en propp.

In kommer en sköterska och slussar ner mig till akutavdelningen.

Så småningom blir jag lagd på en säng (jag tror till och med det var samma säng som för några veckor sen) och snällt nog hissade de upp huvudänden så jag i alla fall fick halvsitta. Det togs prover, pratades, fylldes i formulär och sen fick jag vänta..

Så kom det in en läkare och ville prata där jag halvlåg på den lätt obekväma sängen. En ganska småvuxen kvinna som liksom böjde sig över mig och pratade NÄRA. Jisses, tänk på mitt personal space!! Jag fick nästan lite panik och hörde väl egentligen bara att hon skulle återkomma när alla provresultat var klara. Så en timma senare när hon återkom var jag lite förberedd och satt upp. Men fortfarande var det anfall som gällde och hon pratade så nära att jag blev alldeles vindögd. Ja jösses... Jag fick i alla fall med mig en hel hög med grejer därifrån. Broschyrer, piller, halsband och stödstrumpor. Och en tillsägelse att sluta med p-pillerna. 

Gissa hur många gånger jag försökte ta på strumpan och på hur många olika sätt?? Men på riktigt, hur har de inte tänkt här? Eller är det meningen att man ska sitta still med benen i högläge hela tiden... fast promenera ska man ju.. Jag funderar fortfarande och tar på mig andra strumpor när jag går på promenad.

Anföll pillerkartan till kvällsmaten. Två om dagen i samband med mat i tre veckor sen blir det nya piller. Prydliga rader tänkte jag och vände på den när jag läst i broschyren att asken man dick med sig hem skulle vara så himla pedagogisk. Hur då liksom?

På BAKSIDAN! Men jösses, vem håller kartan så och trycker ut pillren?? 

Nåja. Värk och en ohygglig matthet så hemma blev jag några dagar till. Med facit i hand var det väl lika bra det, för igår när jag var på promenad rann mensen till. Bokstavligt. Hade inte varit kul att sitta i en kundbil då kan jag säga. Och inatt har jag gått upp varje 1,5-2h för att byta skydd. Men det är en helt annan historia.

Kram

 

 

Sjuk

 

För vad som känns som en evighet sedan nu rullade en pandemi ut över världen, en smittsam virussjukdom med en massa olika märkliga symptom. I början verkade det inte värre än den "vanliga" influensan men det skulle snart nog visa sig att den krävde dödsoffer på löpande band.
Under den här perioden har jag fått se folk från deras allra sämsta och egoistiska sidor, det är inte helt lätt att arbeta med kunder IRL vill jag lova. Och när det gäller bilar verkar det vara svårare att lämna den ur syn några minuter än att lämna sitt barn på dagis/skola... I början fick kunderna fortfarande vara med i hallen men vi skulle be dem hålla avstånd. Det gick ju bra tills man öppnade huven... inte tusan visste jag att det satt en så stark magnet därunder. Och vad är det förresten som visar sig därunder på besiktningen som aldrig annars syns? Nåt måste det ju vara...

Hur som helst så har jag nog backat flera kilometer för att hålla avstånd till alla som "redan haft det", "inte är rädda för den där skiten", "bara har gubbhosta eller "har fått första sprutan" osv osv
I mitten på maj hjälpte det inte att backa längre, en onsdag när jag kom hem efter jobbet kände jag mig lite trött så jag lade mig en stund på soffan. Två timmar senare vaknar jag med världens feber och en dålig smak i halsen. Jäklar, det smakar halsfluss... Ringer chefen och sjukanmäler mig. Eftersom klockan är kväll tar jag alvedon mot feber och ställer klockan så jag kan ringa vården dagen efter.

Fy tusan så dålig jag är när jag vaknar. Ont i halsen och det smakar svavel. Får en uppringningstid från VC, ställer larmet och lägger mig igen. Blir uppringd, får en tid, äter ett ägg, duschar och åker till sjukhuset. Det visar sig att mitt CRP (typ sänka) är jättehögt (160) så jag får penicillin utskrivet. De tar ett prov på Covid-19 för säkerhets skull när jag ändå är där. Jag får en ny tid om fyra dagar för att se så jag svarade på penicillinet. Jag åker hem, äter ett ägg och går och lägger mig.

Nästa kväll får jag svar att provet påvisar Covid....

Vila, vätska och en katt... fy tusan vad sjuk jag blev. Låg i soffan och hoppade som ett popcorn av frossa. Dubbla filtar och en katt för att få värme. och jag sov... och hostade... och hade ångest för att jag kanske hade smittat andra. Hade haft nattgäst helgen innan och föräldrarna var på besök då med.... och kollegan på jobbet som jag jobbat nära med...
Snälla grannar och vänner hämtade beställning från apotek och mataffären. Många erbjöd sig, jag är väldigt tacksam.
Efter några dagar av feber upp och ner avtog i alla fall den. Det var annat med andningen. Det blev några turer till sjukan och jag fick utskrivet mediciner. Mot mattheten fanns inget... 

Alltså denna utmattningskänsla. Ibland klev jag ur soffan och gick till matsalen, blev HELT SLUT så jag bara var tvungen att lägga mig igen. Nästa gång började jag tömma diskmaskinen, det toc nog tre sovpauser innan jag var klar. Att gå uppför trappan var närapå ett dagsprojekt... Alltså, det känns som att kroppen blir "strömlös", det finns inte ens ork att lyfta en arm.

Efter någon vecka orkade jag släpa mig ut i det vackra vädret och kunde sitta i min garngunga. Tack och lov för den! Att sitta där och vaggas av brisen, njuta av dofterna och läsa lite när orken räckte till. Ja, till och med att sitta still och läsa var utmattande.

Tredje veckan vågade jag gå en liten promenad. Den var nog 300m lång och innehöll en paus ;)

När kroppen börjar svara på medicineringen orkar jag så sakteliga gå lite längre även om vi inte pratar långpromenad här. Så kom bakslaget. Sämre igen och förlängd sjukskrivning. Fortfarande tar orken bara plötsligt slut och jag måste lägga mig, tack och lov inte lika ofta. 

Men så plötsligt efter kanske 6 veckor vände det. En känsla av att det fanns ny energi i kroppen infann sig, jag började få tillbaka aptiten för annat än de nudlar jag levt på i flera veckor. Det slutade med totalt sju veckors sjukskrivning och ett par semesterdagar innan jag var tillbaka på jobbet igen.

Har jobbat en vecka nu. Helt slut efter en arbetsdag men inte utmattad så det har verkligen gått åt rätt håll. Jag får väl räkna med att inte orka på topp ett tag till men det kan vi nog kalla för återhämtning. Jag är ändå tacksam att jag inte behövde sjukhusvård. Jag fick även behålla smak och luktsinne. Och det var ju fint väder att sitta ute i. Det visade sig också att jag inte spridit smittan vidare till nära och kära.

Stay safe!