Fantastiskt!!

Det blev fredag morgon och klockan ringde 04.00. Gäääsp. Vi packade på oss kläder och grejer och gav oss iväg på jakt efter en stadig frukost. Det blev en sorts clubsandwich med massor av "nyttigheter" som ägg, bacon och stekflott ;) men vi höll oss mätta på den 4.5 timmar långa resan mot Grand Canyon.
Det är storslaget att åka i öknen. I flera timmar ser man samma berg och de verkar knappt komma närmre förrän man helt plötsligt är där. Raksträckor utan dess like, lite kul när de varnar för en kurva som knappt ens skulle märkas på våra vägar hemma.
Vi parkerade, bytte skor och åt lite matsäck innan vi klev på bussen som skulle ta oss till dagens strapatser. Här är vyn som mötte..

Och jag som har höjdskräck.... bit ihop och "face the fear"

Inte ett skyddsräcke så långt ögat når och brant nerför, det är nästan så jag ångrar mig. Men vad sjutton! Har jag åkt så här långt måste jag ju ändå prova. Om jag håller mig så nära "väggen" som möjligt och har brorsan framför. Och vi behöver ju inte ha bråttom...

 Sakta... och jag var tvungen att stanna varje gång jag ville titta lite. Det tog ganska lång tid innan jag vande mig så pass att jag vågade sänka blicken lägre än fötterna..

Jag fick sitta ner när jag tog den här bilden...

Och det kom lite sällskap:

Inte mata och inte bli biten står det på skylten.. bäst att sitta helt stilla då :)

Vi stannade för lunch när vi gått ca fyrahundra höjdmeter nedåt. Kanske den godaste lunchen någonsin.. Kanske inte för det kulinariska innehållet (plastförpackad trekantsmacka med kalkon och majonnäs) men för prestationen jag gjort och för den FANTASTISKA utsikten!

Nyss var jag där uppe...

Sen var det "bara" att klättra upp igen... Det tog ungefär en timma. Det går liksom inte att beskriva meb varken ord eller bilder från en "vanlig" kamera hur storslaget det här faktiskt är. Vi tog ett par vybilder uppifrån också

Och jag försökte mig på att filma en snutt..

Nåja...

Mycket nöjd och överväldigad.